Den 20 april 1961 var en strålande försommardag i Reykjavík. Solen sken över de brokiga fasaderna och plåttaken och letade sig ned i minsta gränd. Många barn bar denna dag, som brukar firas som den första sommardagen, isländska flaggor som fladdrade i den milda brisen från havet.
Vid Fossvogskirkjugarði samlades några tiotal unga män efter en taktfast promenad som observerades av många andra besökare. Vid kapellet vecklar en av dem ut en fana - röd, vit och svart med en svastika i mitten.
Efter en kort blomsterceremoni tar en av de unga männen fram två små papper och börjar att läsa: "Kamrater, i dag minns vi nationalsocialister i hela världen den man som föddes för 72 år sedan."
De isländska gråskjortorna, som de inhemska nazisterna kallades efter deras val av färg på sina uniformer, hade samlats vid Fossvogskirkjugarði för att hedra minnet av Adolf Hitler, Nazitysklands diktator som föddes denna dag 1889 i den sömniga småstaden Braunau-am-Inn i Österrike. De ville bland annat minnas att han "skoningslöst tog strid mot judendomen och bolsjevismen".
När mannen avslutat sitt tal smäller församlingen ihop klackarna, sträcker ut högerarmen och vrålar: "Heil Hitler! Heil Hitler! Heil Hitler!"
En kvinna tar talaren under armen: "Benni, det gick ju bra", säger hon till honom. Sedan fortsätter sällskapet till en festlokal i Reykjavík där de dricker vitt vin och spelar nazistiska sånger. Benni, kärestans smeknamn på Islands nazistledare Bernhard Haarde, skriver efter festligheterna ett brev till sin vän, den amerikanske nazisten George Lincoln Rockwell, där han skildrar dagen med inlevelse och glädje - trots att minneskransen inte får ligga kvar länge på kyrkogården och att tidningsartiklarna om firandet knappast är till nationalsocialisternas fördel.
Uppslutningen kring den nazistiska ideologin är begränsad i huvudstaden. Bernhard Haarde funderar på att flytta till Ísafjörður - kanske vore det läge att börja på en mindre ort, att gå den långa vägen till parlamentet, att knacka dörr och övertyga landsbygdsbefolkningen om det riktiga i Adolf Hitlers politik, att likt führern skapa en liten rörelse som växer likt en snöboll när väl de första vita flingorna sluter sig samman, att skapa ett isländskt föredöme för resten av världen.
Knappt ett år senare är Bernhard Haarde död. Han avlider den 9 mars 1962 på Radiumhospitalet i Oslo. Han blev 32 år gammal.
"Heill Bernhard! Við gleymum þér aldrei!" (Hell Bernhard! Vi glömmer dig aldrig!) skriver partikamraten J. Holm i en minnesruna som publiceras i ett av de sista numren av gråskjortornas tidning. Här finns också hälsningar från bland annat den amerikanske nazistledaren George Lincoln Rockwell, nazimystikern Savitri Devi och den brittiske nazistledaren Colin Jordan. Göran Assar Oredsson från svenska Nordiska Rikspartiet, vars isländska gren Bernhard Haarde var ledare för, medverkar också med en dödsruna. "Med de nordiska fanorna och den nordiska solhjulssymbolen sänkta vid Din bår, ger vi åter varandra löftet att kämpa till sista blodsdroppen och sista andtaget (sic) för den ideologi vi tror på", skriver NRP:s ledare.
Utan ledaren Bernhard Haarde faller det isländska nazistpartiet ihop inom ett år. De omkring 300 sympatisörerna och medlemmarna sprids för vinden, och få vill senare över huvud taget minnas att de var med vid Fossvogskirkjugarði. Det isländska kapitlet i
World Union of National Socialists slutar 1962, samma år som det började.
Många av sympatisörerna hade även varit medlemmar i
Flokkur Þjóðernissinna, det vänsterinriktade isländska nazistpartiet som existerade mellan 1934 och 1944. När gråskjortorna stod på toppen hade de omkring 450 medlemmar och en ledamot i studentrådet på universitetet i Reykjavík. Stödet bland befolkningen var svagt.
Men precis som i Sverige gick myndigheterna - medvetet eller omedvetet - nazisterna till mötes på en punkt: Det var mycket svårt för judiska flyktingar att få en fristad på Island. Än i dag är den judiska församlingen i landet mycket liten, så liten att den inte ens uppgår till de 50 personer som krävs för att en trosinriktning ska få statligt stöd.
Här,
här och
här kan du läsa mer om nazismen på Island.
Blogginlägget är baserat på en artikel i det isländska nyhetsmagasinet
Mannlíf, ett läsarbrev till
Iceland Review, artiklar ur Nordiska Rikspartiets tidskrift Nordisk kamp samt andra skriftliga källor.