fredag 12 december 2008

Yrsa Sigurðardóttir: Den som gräver en grav

Det är som en utdragen mysterieweekend på en lantlig herrgård. En kvinna hittas död - polisen misstänker att hon blivit både mördad och våldtagen. Kort därpå hittas en man ihjälsparkad av en häst - men även här misstänks en människa ligga bakom dödsfallet.

Vägen till det ensligt belägna hotellet på Snæfellsnes var oframkomlig när dåden skedde. Alltså måste mördaren vara en av gästerna eller tillhöra ortsbefolkningen. Jepp, det luktar onekligen mysterieweekend.

Yrsa Sigurðardóttirs Den som gräver en grav (Sér grefur gröf) är knappast någon nagelbitare. Mer som en helg som någon tvingar ut till två veckor med hjälp av en avstängd väg bara för att det ska ge tillräckligt många tvära (nåja) kast för att räcka till en roman.

Arnaldur Indriðason brukar kallas för den isländska deckarkungen och Yrsa Sigurðardóttir för genrens drottning. Skillnaden mellan dem är ändå milsvid. Arnaldur Indriðason lyckas brodera ut dödsfallen genom fint sammanflätade historier och ett prydligt berättande - det blir liksom litteratur av det hela.

Yrsa Sigurðardóttir är däremot nästan komiskt inriktad på att avsluta varje kapitel med en cliffhanger. "Hon spärrade upp ögonen. Mycket hade hon väntat sig. Men inte detta" och "Hon stod med den uppslagna volymen folksagor i händerna och läste. 'Vänta lite", sa hon ivrigt. 'Vad är nu det här?'" är några av de mest hopplösa. Hon skriver klumpigt och utan finess - men har ändå ett visst driv.

Båda författarna utnyttjar också den isländska historien och naturen som fond. Arnaldur Indriðasons teknikfientlige kommissarie Erlendur söker sig ständigt till ett Island som i allt högre grad faller i glömska, där försvinnanden både till havet och på land hörde till vanligheterna och inte sällan förklarades med övernaturliga krafter.

Yrsa Sigurðardóttir lånar ännu mer från folksagor och forntid. I deckardebuten Det tredje tecknet (Þriðja táknið) blir ett gothmord (ursäkta) utgångspunkten för en tidsresa tillbaka till 1600-talets häxprocesser. Problemet är att det är mer spännande att vandra omkring i det lilla häxmuseet Galdrasýning á Ströndum i Hólmavík - och den som varit där känner till att det knappast är något under vare sig av faktakoll eller spännande föremål.

I Den som gräver en grav är isländsk folktro på övernaturliga väsen en av hörnstenarna. Och i uppföljaren Aska tar hon vulkanutbrottet på Hemön 1973 som utgångspunkt för en mordhistoria - vid utgrävningar 35 år senare hittas tre döda kroppar i ett av husen som täcktes av lava.

Hennes hjälte, Reykjavíkadvokaten Þóra Guðmundsdóttir, hamnar ständigt i extrema miljöer. Om det inte är tyska utbytesstudenter som fått ögonen utstuckna så är det seriemördade lantisar som pepprats med nålar under hälarna efter döden. Vid dessa rätt osannolika händelser är det Þóra Guðmundsdóttir själv som ska stå för någon sorts normalitet - som frånskild tvåbarnsmamma mitt i karriären med småkrångligt kärleksliv, vardagsbekymmer, rutten ekonomi och dagens outfit-ångest. Men hon skildras så stelt att det mest känns som Ronnie Sandahl med några ockulta inslag.

Tillsammans med parhästen och flirten Matthew (som naturligtvis står för trygghet och kallt intellekt i denna könsstereotypa soppa) virrar hon i Den som gräver en grav omkring på Snæfellsneshalvön som en aspackad version av sänka skepp - hon siktar hejvilt över hela spelplanen och lyckas som amatörprivatdeckare emellanåt (st)yra in en träff. Men sett till läsvärdet är det snudd på helmiss.

Þóra Guðmundsdóttir är som en karikatyr av en verklig människa. Och när en så stel karaktär placeras i extrema och osannolika situationer är det omöjligt att köpa själva berättelsen. Yrsa Sigurðardóttir har helt enkelt ännu inte lyckats snickra ihop en trovärdig deckare.

Betyg: Två påsar Djúpur.

Foto: Damm förlag