torsdag 8 januari 2009

Recension: Hlemmur

I varje stad finns en plats där de olyckliga människospillrorna håller till. I Reykjavík heter den Hlemmur, huvudstadens största busstation. Här samlas missbrukare, psykiskt sjuka och andra som lever på samhällets marginaler.

De super och umgås. Men det är för det mesta ganska kamratligt - polisstationen ligger trots allt på andra sidan gatan.

I dokumentärfilmen Hlemmur - förmodligen mest känd för att Sigur Rós gjort musiken - skildrar Ólafur Sveinsson några människoöden där busstationen är den gemensamma nämnaren.

Vi möter alkoholisterna som varje morgon samlas på Hlemmurs ljugarbänkar. En av männen berättar om hur han sover under ett träd i parken varje natt. När någon stulit hans filt blir han arg, men det var ändå inte så illa som förra julen. Ingen sprit fanns att få tag på och det enda han hade att äta var några burkar ansjovis. Dessutom var det djävligt kallt.

Andra har förlorat familjer och arbeten på grund av psykisk sjukdom. Det är också människor som skildrar vilka snäva ramar som accepteras i vardagen - de är klara, kvicktänkta och kunniga men lite för underliga. Det räcker för att missbrukarna ska bli ens enda vänner. Många är ändå beundransvärt duktiga på att finna ljuspunkter i den till synes hopplösa vardagen.

Vi möter också en man i 60-årsåldern - filmens "lyckade" exempel - som med guds hjälp tagit sig ur missbruket och blivit busschaufför med Hlemmur som bas. Han har lyckats köpa en liten lägenhet nära stationen och talar med gud varje kväll. Det hade varit intressant att veta exakt vad som sägs - han är nämligen även en nazist som vill importera en fru från Thailand.

Missbrukarna lever ett lika sorgligt och hopplöst liv i Reykjavík som någon annanstans. De upprepar alkoholistens dödsdömda men ärligt menade löften gång på gång: "Jag ska sluta supa. Kanske redan i morgon." Samtidigt är flera så illa däran att den tid de har kvar att leva står skriven i ansiktets djupa veck.

När regissören Ólafur Sveinsson kommer tillbaka till Hlemmur ett halvår senare visar det sig stämma: Flera har avlidit, någon har mot alla odds börjat få ordning på sitt liv och slutat med spriten.

Problemet med Hlemmur är att Ólafur Sveinsson inte kommer tillräckligt nära de människor som öppenhjärtigt berättar om sina liv. Det är för många frågor som aldrig får några svar - som hur den kristne nazisten får ihop sin livsfilosofi, eller varför regissören tappar bort flera historier under återbesöken. Färre historier och fler förklaringar hade förmodligen gjort en hel del.

Nu känns det mest som att flera av personerna som har Hlemmur som nav i livet i filmen mest spelar biroller i någon slags allmän misär. Och så starka är inte stämningarna att Hlemmur kan leva enbart på det.

Betyg: Tre påsar Djúpur.



Ovan kan du kolla på en trailer för Hlemmur.