fredag 16 januari 2009

Island: Naturen - historien - nutiden

Om vi för en sekund glömmer att Thomas Bodström, Katerina Janouch, Niklas Ekdal och Maria Sveland faktiskt kan kalla sig författare så borgar större bokförlag ofta för en viss kvalitet - åtminstone när det gäller facklitteratur. Det är den typen av råd och hjälp från en kunnig redaktör som Ingvar Persson hade behövt slicka i sig till sista droppen. Island: Naturen - historien - nutiden, utgiven på eget förlag, är sannolikt en av de svamligaste och mest färglösa Islandsböcker som tryckts.

En vettig redaktör hade hjälpt Ingvar Persson med följande:
- Sumpat den irriterande kommateringen.
- Strukit alla upprepningar - favoriten är en lista med 17 isländska ord för häst plus ytterligare ett par identiska meningar som återkommer ordagrant med sex sidors mellanrum i boken.
- Bett honom kolla fakta i stället för att svamla à la: "Staden (Reykjavík) sägs ibland vara världens minsta huvudstad. Om det är sant vet jag inte men är tveksam. Jag kan tänka mig att det finns något litet land i Polynesien eller Västindien som har en huvudstad med färre invånare än Reykjavík." (Påståendet är för övrigt inte sant. Det tar typ tio sekunder att kolla.)
- Slutat skriva om hur "jag" vandrar omkring, åker buss eller känner "historiens vingslag" för femtioelfte gången. "Jag" är inte intressant.
- Om det nu ska vara "hela" Island så lyser Östfjordarna, Snæfellsnes och Västfjordarna (förutom en bild från Brjánslækur) med sin frånvaro.
- Yxat till ett tydligare fokus. Som det är nu spretar det mellan reseskildring, historiebok och samhällskommentar - utan att vara tillräcklig eller initierad på något område.
- Sett till så han blev konkret i stället för ytlig och pratig. I Island: Naturen - historien - nutiden finns få faktafel - vilket är en av bokens förtjänster - men det beror mest på att läsaren aldrig bjuds på några detaljer vare sig ur nuet eller dået som skapar närvarokänsla. Det är mycket så går jag åt vänster och sedan lånar jag en cykel och till höger föreställer jag mig att det var så här för tusen år sedan. Men läsaren hör aldrig fåglarnas sång eller havets brus, känner aldrig svavellukten vid de heta källorna eller doften av det nyskördade höet. Ingvar Persson lyckas aldrig få intrycken eller historien att skölja över läsaren.
- Och skrivit om och skrivit om och skrivit om. Slutat stapla samma meningsbyggnad på samma meningsbyggnad och försökt få lite liv och tempo i språket.

En bra bildredaktör hade fixat följande:
- Förklarat att bilderna från semestern är just semesterbilder och inte håller för en bok.
- Berättat att det ibland kan vara trevligt med närbilder i stället för att se allt från betryggande turistavstånd. Och att det faktiskt kan vara trevligt med människor på bild. Island är visserligen glesbefolkat men inte neutronbombat.
- Snyggat till bilderna - om de nu ändå måste användas - i Photoshop så att läsaren åtminstone får en liten känsla av hur det isländska landskapets färger faktiskt ser ut.

En piggare formgivare hade gjort det här:
- Ratat de tecknade kartorna och gjort egna på fem minuter i det fiffiga programmet Illustrator. Busenkelt och väldigt mycket snyggare.
- Skrivit bättre (och mer sanningsenliga) bildtexter än: "Varje bondgård har ett stort antal hästar".
- Strösslat mindre med bilderna. Många foton tar ut varandra och hade med fördel kunnat stekas.

Ingvar Persson tycker säkert jättemycket om Island och det är förstås sympatiskt. Att han vill dela med sig av sina upplevelser är också trevligt. Island: Naturen - historien - nutiden känns säkert supertjusig som ett reseminne i den egna bokhyllan. Att betala runt 150 spänn för den i bokhandeln är en helt annan sak.

Visst behövs en bra och heltäckande bok om Island på svenska. Men Island: Naturen - historien - nutiden är inte en sådan.

Betyg: Två välvilliga påsar Djúpur.

Här, här och här kan du läsa recensioner av resehandböcker till Island.