Jón Kalman Stefánsson: Sommarljus

Någonstans på Snæfellsnes ligger en liten stad med 400 invånare. Utsikten över Breiðafjörður och dess tusentals holmar och skär är betagande, men här händer inte särskilt mycket. Förutom att folk blir väldigt långlivade - inte för att de släpas upp på glaciären, utan möjligtvis för att det ovanligt nog inte finns någon kyrka på platsen.

Jón Kalman Stefánssons roman Sommarljus, och sen kommer natten (Sumarljós, og svo kemur nóttin) blinkar många gånger kärleksfullt till Nobelpristagaren Halldór Laxness underbara skröna från samma region, Själavård vid jökeln (Kristnihald undir Jökli). Hos båda finns en rejäl dos övernaturlighet, stora nypor humor och ett underfundigt förhållande till döden.

I den namnlösa lilla staden flyter liven och berättelserna in i och ut ur varandra. Tiden masar sig framåt med oändligt tålamod. Folk älskar, super, förtvivlar, drömmer, är otrogna, blir avslöjade, bryter upp och hämnas. På landsbygden finns få hemligheter. Förr eller senare vet alla ändå allt om alla - inte minst för att skvallerkäringen Ágústa på postkontoret lusläser alla brev innan hon delar ut dem.

Jón Kalman Stefánsson briljerar med ett omständligt, diskbänkspoetiskt språk som gärna flikar in femtioelva sidohändelser och kastar sig ut i vardagsfilosofiska funderingar. Berättelserna har både lyster och karaktär, lyckas verkligen fånga och balansera egensinnigheten hos glesbygdens alldagliga vanemänniskor med det unika som bor i varje själ.

Här finns den rike och lyckligt gifte som förlorar allt men vinner något annat när han snöar in på astronomi, vi möter den tafatte men talangfulle målaren som sunkar bort sitt liv på allehanda tråkjobb, alla människor som återkommer till byn vid Breiðafjörður efter att ha rest över världen eller haft framgångsrika karriärer. Boken sjuder också av åtrå - ibland bubblar passionen under ytan i flera års tid, ibland verkar den mest handla om att någon ändå finns nästgårds i ur och skur, att det handlar lika mycket vad som är praktiskt som vad hjärtat (eller andra kroppsdelar) säger.

Människorna som passerar i Sommarljus, och sen kommer natten drömmer sig gärna bort - till Sydamerika eller gårdsgrannens säng. Många förbannar ensligheten och ensidigheten på den isländska landsbygden. Ändå sitter den djupt rotad, mer som ett sätt att leva och förhålla sig till tillvaron än en faktisk geografisk plats.

Sommarljus, och sen kommer natten är en underhållande och välskriven roman, en serie förunderliga vykort från en plats som ändå inte ligger särskilt långt borta.

Just därför känns det extra fånigt att det svenska förlaget ser sig tvungna att pilla dit något om bokens förhållande till "bankkrisens Reykjavík" på omslaget. Visst får folk det bättre under berättelsens gång, mer maskiner, fler apparater, mer exklusiv mat, bättre fordon, kortare vägar - men det materiella uppsvinget beror snarare på att Island var ett fattigt och inte särskilt utvecklat land så sent som vid andra världskrigets slut. Den omställningen och framgången beror främst på hårt arbete och inte några år av tillfällig bankhysteri.

Kanske tappar Sommarljus, och sen kommer natten lite tempo mot slutet där det charmiga berättelsetrasslet känns en aning mer enkelspårigt. Men det är en marginalanteckning i en roman som till stora delar faktiskt är lysande.

Betyg: Fyra påsar Djúpur.

Den 4 februari dyker Jón Kalman Stefánsson upp på Kulturhuset i Stockholm. Läs mer om det här.

Foto: Sigfus Mar Petursson/Norden.org