


Svartifoss ligger som en urgröpning ur berget omgiven av förunderliga basaltformationer. De sexkantiga basaltpelarna har skapats av lava som stelnat långsamt. Liknande basaltmönster fast i marken finns också vid Kirkjubæjarklaustur några mil västerut.
Skaftafell är inte en nationalpark där många timmars vandring är ett måste - även om det kanske är att föredra. Den som vill se en glaciär på nära håll har en kort promenad till basen av Skaftafellsjökull från parkeringen.

I söder sträcker björkskogen ut sig över höjderna - på sommaren med mängder av fåglar och blommor. På vintern är fåglarna förstås färre men chansen att få syn på en polarräv i snön ökar.
Som ett mellanting mellan hav och land ligger den enorma Skeiðarársandur, den ödemark som skapats av ett jökulhlaup. Den senaste glaciärfloden inträffade 1996 efter ett vulkanutbrott vid Grímsvötn. Utbrottet tros ha inletts den 29 september med ett jordskalv som nådde 5,0 på Richterskalan. Dagen därpå steg en rökpelare tio kilometer upp i luften. Experterna trodde på ett jökulhlaup redan den 3 oktober - men det dröjde ända till den 5 november innan istäcket gav vika och de otroliga mängder is som vulkanutbrottet smält - omkring tre kubikkilometer - forsade mot havet.

De böjda bropelarna står nu som ett minnesmärke strax utanför infarten till nationalparken. Ingen skadades dock av glaciärfloden. Eftersom den var väntad hade vägen stängts av. Grímsvötn har även haft utbrott 1998 och 2004 men då skedde inget jökulhlaup, även om den tolv kilometer höga rökpelaren vid det senaste vulkanutbrottet störde flygtrafiken.
Före de stora och ödesdigra vulkanutbrotten 1362 fanns flera stora gårdar i området, men marken blev omöjlig att bruka. Så småningom har dock växtligheten återvänt men regionen är alltjämt mycket glest befolkad.
Här kan du läsa mer om vulkanutbrott på Island och här om nationalparken Vatnajökull.