måndag 16 mars 2009

Historien om Djúpavík



1917 flyttade Guðjón Jónsson och Kristín Guðmundsdóttir och deras döttrar till Djúpavík i de östligaste Västfjordarna. Enligt folkbokföringen var familjen de första som flyttade till den avlägsna men fiskrika fjorden Reykjarfjörður. De byggde ett hus med utsikt över vattenfallet Djúpavíkurfoss.

Men det dröjde inte länge innan fler slog sig ned i Djúpavík. Senare samma år byggde Elías Stefánsson en fabrik för att salta sill. Guðjón Jónsson fick arbete på anläggningen. Fler flyttade till bygden. Bostadshus, butiker och en kaj gjorde att livet blomstrade för första gången i den ensligt belägna byn.

1919 inträffade den första krisen för det nya samhället. Elías Stefánssons fabrik gick i konkurs. Tiderna var svåra. De anställda förlorade sina arbeten.

Några flyttlass gick från Djúpavík men många kämpade vidare. Orten blev inte öde.

1934 inleddes nästa epok i byns historia. Med ett lån på 4 000 svenska kronor från en bank i Stockholm byggde företaget Djúpavík en gigantisk sillfabrik - tre våningar hög och 90 meter lång, då ensam i sitt slag på Island och också en av de största och mest moderna i Europa. Bygget tog tio månader. Den 7 juli 1935 slogs portarna upp till den gigantiska fabriken.

Fångsterna var enorma. Investeringarna betalade sig inom loppet av ett år. Fler och fler flyttade till Djúpavík för att skörda havets silver. 60 personer arbetade på fabriken. Ytterligare 200 jobbade med att salta sillen.

Företaget Djúpavík deklarerade öppet att det inte fanns några långsiktiga planer för orten. När sillen tog slut skulle också bolagets engagemang upphöra. Därför uppmanades heller inte de anställda att permanent bosätta sig i byn.

Många sov i tält på somrarna. Andra bodde i fartyget Suðurland som köptes i Danmark 1919 och seglades till Island för att tjänstgöra som bostad.

Enligt berättelser som spreds bland lokalbefolkningen tog Suðurland med sig råttorna till fjorden - de skulle ha trivts i skeppets skrymslen. Men råttorna var bara vandringssägner. Än i dag har inte råttorna hittat till Djúpavík.

På hösten, när fiskesäsongen var över, användes fabriken som slakteri. Fler butiker - ofta ägda av sillfabriken - såg dagens ljus. Traktens bönder sålde direkt till arbetarnas matsal utan mellanhänder och fick bra betalt. Fabriksarbetarna grundade en fackförening och lyckades 1936 få löneförhöjning efter att att ha gått ut i strejk.

Men lyckan skulle åter vända för Djúpavík. 1944 landades de sista riktigt stora sillfångsterna. Därefter minskade mängden sill för varje år. 1948 var en usel säsong, och redan 1950 var sillen borta. Företaget försökte fånga annan fisk men det gick inte ihop sig.

1954 stängdes fabriken. Då hade också planerna på att bygga om den till ett fryshus skrotats. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt mycket fisk i regionen för att det skulle kunna löna sig. Företaget Djúpavík las i träda - och 1968 gick det så småningom i konkurs utan att ha bedrivit någon verksamhet på 14 år.

Utflyttningen var som störst direkt efter att fabriken lagts ned. Området avfolkades gradvis. 1965 fick äntligen byarna och gårdarna vid Reykjarfjörður en riktig vägförbindelse med Hólmavík i söder men det räckte inte för att stoppa flyttlassen från Djúpavík.

Innan vägen fanns var det häst eller vandring som gällde för den som tog landvägen till Djúpavík. Mer vanligt var förstås båt. Under en tid under silleran gick det också att flyga till byn med reguljärtrafik tack vare ett plan som kunde landa på Reykjarfjörðurs vatten.

1982 flyttade den sista invånaren. Förutom sommargästerna var Djúpavík en övergiven by. Något som inte bröt enbart linjen från 1917 då den första familjen flyttade hit, utan också flera hundra år av bosättning på de närliggande gårdarna. Även de sista bönderna hade gett upp. Husen stod tomma, tillhörigheter lämnades kvar, i bukten ligger alltjämt fartyget Suðurland, nu ett rostande metallskelett.

Samma år, 1982, reste Reykjavíkbon Ásbjörn Þorgilsson till Djúpavík för att se hur hans farfar hade levt på platsen. Men han blev mer än en sommargäst. Tillsammans med hustrun Eva Sigurbjörnsdóttir bestämde han sig för att ge nytt liv åt spökstaden Djúpavík. Han sålde bilverkstaden i Reykjavík och flyttade till byn. Först köpte de fiskfabriken, sedan kvinnornas gamla arbetarbostäder.

Att livnära sig på fiske var inte att tänka på - i stället renoverade de arbetarbostaden och öppnade ett hotell. Sommaren 1985 kom de första gästerna till Hótel Djúpavík. Det är öppet året runt - hektiskt på sommaren, glest på vintrarna när vägarna sällan är framkomliga och flyget till närliggande Gjögur ofta är inställt på grund av dåligt väder. Då passar ägarna också på att ibland ta en smula ledigt.

Men även när året är som mörkast hittar turister till Djúpavík - för att njuta av stillheten, naturen och tystnaden och kanske för att ge sig själv de allra bästa möjligheterna att uppleva norrsken.

2003 fick även den övergivna sillfabriken nytt liv som hem till en utställning om livet i Djúpavík. Den invigdes den 7 juli - 68 år efter att fabriken togs i bruk.

Två av Islands främsta kulturbärare har också bidragit till att göra Djúpavík ännu lite mer mytomspunnet. Nobelpristagaren Halldór Laxness sista roman Guðsgjafaþula utgiven 1972 (den finns översatt till tyska men inte till svenska eller engelska) utspelar sig i området och skildrar sillfisket under mellankrigstiden. Och den 27 juli 2006 spelade Sigur Rós i den gamla fabriksbyggnaden i Djúpavík. Delar av konserten finns på turnéfilmen Heima.

Hótel Djúpavík omnämns ofta som ett av världens både ensligaste och ensammaste hotell. Allt fler turister hittar till denna säregna plats och under sommarmånaderna återvänder många islänningar med rötter i Djúpavík till släktens gamla hus som nu tjänar som sommarbostäder. Men Ásbjörn Þorgilsson och Eva Sigurbjörnsdóttir är fortfarande de enda som kallar Djúpavík för hemma.



Här kan du läsa mer om Djúpavík och titta på fler videoklipp från orten. Här kan du titta på webb-tv från Gjögur och Árneshreppur där författaren Hrafn Jökulsson också dyker upp - läs recensionen av hans bok Þar sem vegurinn endar här.

Källor: Sögusýning Djúpavíkur, "In fremden Betten": Die Zeit, med mera.