"Island 1904 var som Ghana i dag" - så inledde professor Þorvaldur Gylfason sitt föredrag under gårdagens seminarium Nordisk välfärd och IMF-lån - Islands väg ur krisen i Stockholm som Islandsbloggen kikade in på. Hur gick det till då? "Det var mycket hårt jobb, och vi överfiskade och lånade för mycket."Þorvaldur Gylfason har länge varit en av de mest kritiska till de senaste regeringarnas politik. Han har i flera år varnat för en förestående finanskris och han tror att den hade drabbat Island oavsett om den globala ekonomin hade säckat ihop - lånekarusellen kunde helt enkelt inte snurra längre.
Han dömde ut privatiseringen av bankerna som undermålig - de såldes till kompisar för kompispris, inga utländska köpare bjöds in, centralbankens valutareserver har inte varit tillräckliga sedan 1993, inga varningstecken har tagits på allvar. Affärsbankerna lånade in på korta lån och lånade ut till långa lån. De bjussade på insiderlån utan säkerhet. "Det bästa sättet att råna en bank är att äga en bank", konstaterade Þorvaldur Gylfason.
Just innan de isländska bankerna kollapsade var deras verksamhet sett till bruttonationalprodukten på samma nivå som de schweiziska bankerna. Utan skyddsnät men med 700 procent högre skulder än BNP.
Þorvaldur Gylfason tycker att dagens växelkurs är ganska korrekt. Den isländska kronan var under några år "extremt övervärderad" - då tjänade islänningarna i snitt 70 000 dollar om året, i dag är årslönen nere på 35 000 dollar. Enligt honom en rimlig siffra jämfört med den amerikanska medelinkomsten på 42 000 dollar.
Han anser också att styrräntan på 17 procent är okej. Den är i nivå med inflationen. Men han tror på snabbt sjunkande räntor när inflationen minskar. "Genom att sänka räntan för tidigt ökar risken för att inflationen avtar senare och i mindre utsträckning."
Internationella valutafonden bjöds enligt Þorvaldur Gylfason in med armbågen av den förra regeringen. "Folket kände att regeringen och centralbanken var emot dem. I dag är IMF populära, hade de ställt upp i valet hade de säkert fått flera platser."
Det är också först 2010 som IMF-programmet för att sanera ekonomin börjar på allvar. "Blodbadet börjar nästa år", konstaterar Þorvaldur Gylfason. Tuffa besparingar väntar för att krispaketet ska få effekt.
Samtidigt är IMF:s prognoser enligt honom "optimistiska, kanske för optimistiska". 2013 är statsskulden nere på 101 procent av BNP, arbetslösheten ligger på 3 procent och inflationen har minskat till 2 procent samtidigt som BNP ökar med 4 procent. Men det som måste undvikas är enligt Þorvaldur Gylfason att för många ger upp hoppet och emigrerar.
Men han tror själv på en snar återhämtning - senast om fem år bör Islands ekonomi åter må fint: "Inom ett par år, kanske fyra eller fem, kommer Islands ekonomi åter att stå på starka fötter med hög tillväxt, låg inflation och låg arbetslöshet."
För att snabba på vägen dit rekommenderar Þorvaldur Gylfason att Island börjar sträva efter medlemskap i EU och EMU samt en internationell utredning som går till botten med finanskraschen: "Det är enda sättet att återfå förtroendet." Han hoppas på att landet kan ta bakvägen in till både unionen och euron - EU-medlemskap kan gå på två år, och även om Island i nuläget är långt ifrån att uppfylla kraven för att införa euron så kan de baltiska ländernas problem göra att Island får slinka med på samma gång.
Näste talare var Árni Þór Sigurðsson, alltingsledamot för Gröna vänstern. Det blev genast mycket "kapitalismens sammanbrott", "kasta på historiens sophög" och "nyliberalismens och kapitalismens undergång" i Kulturhuset. Han talade bland annat om svårigheterna att efterleva IMF:s program och sa att Island inte kommer att klara av nedskärningarna inom sjukvården och välfärden. Något som den nya regeringen - där Gröna vänstern fick ärva en uppgörelse partiet inte gillar - har diskuterat och fått tummen upp för från IMF.Mellan 4 000 och 6 000 personer väntas få arbete i regeringens jobbpaket. A-kassan har höjts och han hoppas också kunna införa skuldsanering, något som sannolikt tusentals islänningar skulle stå i kö för. Arbetstidsförkortningen får också gärna fortsätta så att folket i större utsträckning kan dela på de jobb som finns. Naturresurserna ska däremot inte säljas ut och privatiseras - det är Gröna vänstern, Socialdemokraterna och Framstegspartiet överens om.
Han tror dock att återhämtningen kan ta betydligt längre tid, kanske upp till tio år. "Jag tror att problemen är större än vi inser och jag tror att den totala skulden blir större därför att jag tror att Icesave-skulden blir större än de flesta tror."
Men som EU-skeptiker har Gröna vänstern bara sällskap av Självständighetspartiet. "Det är en väldigt ömtålig fråga. ... Det blir politiskt svårt att få till en regering som går mot EU-medlemskap. ... Vi har sagt att det blir inget EU-medlemskap med mindre än att det blir ja i en folkomröstning, en majoritet av folket måste säga ja."
Árni Þór Sigurðsson anser att EU:s bristande demokrati och öppenhet talar emot isländskt medlemskap tillsammans med landets fiske- och jordbrukspolitik. Att uppfylla Maastricht-fördraget skulle ta tio eller femton år. "Därför är EU inte vägen ur krisen. Den kräver en självständig lösning."
Men även Árni Þór Sigurðsson tror på en ljus framtid efter några tuffa år: "Fundamentet för Islands ekonomi är solitt."
Dagens siste talare var Hörður Torfason, trubaduren som startade demonstrationerna som fick regeringen och centralbanksledningen på fall. Han började den 11 oktober genom att ställa sig på Austörvöllur i Reykjavík med en öppen mikrofon: "Jag frågade folk vad de tyckte om krisen. Det var ingen som tyckte något. Men efterhand var det några som stannade kvar."Lördagen därpå krävde 1 000 personer regeringens avgång. Þorvaldur Gylfason var en av demonstranterna.
"Det är en sak jag har lärt mig, när jag demonstrerar gör jag det på samma dag och samma tid. ... Talarstolen är inte för politiker eller religiösa ledare. ... Det är mycket ovanligt i Island att protestera. ... Det tog oss drygt tre månader att få igenom våra krav."
Hörður Torfason beskriver motståndet från medierna som massivt. Men genom sms, mejl och Facebook växte proteströrelsen. I veckorna skrev han hövliga protestbrev till ämbetsmän och bad dem att avgå. På lördagarna ledde han demonstrationerna - som länge såg ut att gå obesvarade.
Någon föreslog att folk skulle ta med sig kastruller och stekpannor och föra oväsen på fredagskvällar. Hörður Torfason gillade idén men valde att skjuta på den till alltingets öppnande efter julledigheten den 20 januari. Ett öronbedövande oljud skapat av flera tusen demonstranter mötte politikerna.
"Planen var att föra oväsen och låta politikerna veta att vi existerar. ... Många sa att vi var chanslösa ... men det gick bättre än jag hade väntat. Vi stod där dag efter dag i tolv timmar eller mer, vi förde oväsen och krävde att regeringen skulle avgå."
I takt med att demonstranternas krav har uppfyllts har också antalet som protesterar minskat. I lördags var det omkring 50 personer som slöt upp: "Jag får hitta på något nytt eller sluta. Jag hittar nog på något nytt. Jag tycker inte att vi ska packa ihop och gå hem. Vi vill ha förändringar."
Enligt Hörður Torfason har många människors livssyn förändrats på grund av finanskraschen: "Befolkningen är mycket förvirrad i dag. De litar inte på någon som helst. ... Jag är inte politiker och tänker inte träda in i något politiskt parti. Det är mitt jobb att sjunga och snacka. ... Jag går runt och pratar med människor: Vad kan vi göra? Vad är det vi vill? Vad är våra krav? ... Jag möter många som har förlorat allt, många har tagit sina liv."
Förhoppningen är att krisen också bidrar till ett annat Island. "Vi har vant oss vid hög standard i tio år. Nu ska vi sänka den lite. Jag hoppas att det kan ge oss ett lite mänskligare samhälle där folk pratar med varandra och intresserar sig för politiken."
