Trummor och fanfarer: Här är den första gästbloggaren på Islandsbloggen. Inlägget är skrivet av Anders Larsson.--------
Varför är Island så intressant – och speciellt!
Det är ju en spännande fråga att försöka ge svar på och det finns säkerligen otaliga svar. Jag ska dock försöka ge mina svar på frågorna.
Om man undantar, vilket ju det är många som inte gör och det är kanske inte heller helt rättvist, det speciella klimatet, islandshästarna, den speciella naturen, de seismiska sevärdheterna och det isolerade läget, så kan man ju undra. Mina erfarenheter av ön och landet är klart begränsade, men dock inte obefintliga och grundar sig på helt andra faktorer, vilka jag ska försöka analysera och argumentera för.
Först och främst SPRÅKET: Att hålla igång, hålla liv i och i mycket maklig takt utveckla det isländska språket är en bedrift! Måhända hjälpta av just det isolerade läget, men ändå, USA hade en flygbas och ett visst språkligt inflytande under ganska lång tid. Men islänningarna stod pall vilket är hedrande! Tillsammans med Frankrike och möjligen något ytterligare land håller de det massiva angloamerikanska språktrycket stången med den äran. Island, som ju hör till de länder i världen som har den högsta bokutgivningen per capita, lyckas med bedriften att med hjälp av historia, stolthet och mild (?) konservatism hålla liv i och utveckla sitt eget språk, trots underfundigheter som ett komplicerat formsystem och några egna bokstäver. Det faktum att man vidhåller egna uttryck för benämningar som i stort sett är internationella (t.ex. ”Polis”) tyder på mycket känsla och stolthet för det egna tungomålet. Andra isländska benämningar, som vid första anblick verkar närmast skrattretande, blir vid närmare eftertanke både imponerande och kloka. Fast för oss anglifierade svenskar verkar det vid första anblicken kanske skrattretande att kalla en PC eller en dator för ”tölva”, men islänningarna, de kan minsann!
För det andra GLESBYGDSPROBLEMATIKEN: Det verkar, åtminstone för en möjligen något naiv svensk som jag, som om Island lyckats bättre med sin glesbygdspolitik än vad många andra och kanske framförallt Sverige gjort. Medan centraliseringens och koncentrationens vågor går höga i Sverige så klarar Island sig relativt sett bättre, både vad gäller att behålla sjukvård, skolor och övrig service i glest bebodda områden, trots en sannolikt värre situation i grund och botten. Detta även om ett av inläggen på Islandsbloggen nu senast handlat om svårigheter att besätta tjänster och behålla service i Þhórshöfn. I och för sig får jag intrycket att Island är tydligt uppdelat i ”Reykjavik med omnejd” och ”resten”, möjligen med ett undantag för Akureyri och trakten däromkring. Vi borde måhända snegla lite utöver Atlanten åt nordväst och inte bara ned mot kontinenten när vi diskuterar glesbygdsproblem. Och att ha så små kommuner (läs inläggen om Árneshreppur på Islandbloggen) ÄR en prestation.
För det tredje, MENTALITETEN: I ett land med avancerat besvärliga odlingsförhållanden, störande jordbävningar och vulkanutbrott, och inte helt lätta kommunikationer är det intressant att studera hur mentaliteten i befolkningen blir. Vad jag förstått verkar islänningar leva med uttryck som ”Det blir väl alltid någon råd” eller ”Vi klarar oss alltid”, trots motgångar, finanskriser och utsatthet. Man kan ju undra om islänningarna är en produkt av förhållandena eller om de alltid varit sådana av andra skäl.
Heder åt det grannland vi vet så lite om och heder åt Islandsbloggen som försöker upplysa oss!
Anders Larsson
--------
Vill du också gästblogga? Läs mer här.
