En läsare undrade hur duktiga Islandsbloggen tycker att svenska medier är på att bevaka Island så här ett drygt halvår efter finanskraschen. Hade de varit fantastiska hade den här bloggen förmodligen inte existerat eller haft en annan inriktning.Samtidigt är frågan inte helt lätt att besvara. Dels för att jag inte har lust att peka finger i någon större utsträckning, dels för att det är knepigt att tala om någon kontinuerlig bevakning över huvud taget.
I de direkta efterdyningarna av finanskraschen var Dagens Industri bäst. Tack vare att de stannade på Island längre än andra hann de också med en hel del - från presidenten och politiker till massor av "vanliga" islänningar. Därför var också tidningen bättre på att skildra krisen ur olika aspekter.
Nu har krisrapporteringen kommit in i någon slags andra våg. Många redaktioner har gjort återbesök i samband med den nya regeringens tillträde och Davíð Oddssons avgång och det blir fler i samband med nyvalet.
Det är förstås trevligt att en smula intresse för Island finns kvar. Men om jag nu både ska generalisera och peka lite finger så är det lite trist att det ofta är samma personer som får komma till tals (typ Hörður Torfason, Jón Kalman Stefánsson, Andri Snær Magnason och Einar Már Guðmundsson) samt att få journalister sätter foten utanför Reykjavíkområdet. Den klassiska dramaturgin med familjen som förlorat allt, den ilskne demonstranten och den samvetslöse skurken (oftast Davíð Oddsson eller Jón Ásgeir Jóhannesson) kittlar inte heller.
Frågan om vad som varit allra sämst med mediebevakningen av Island känns för tråkig för att svara på. De flesta gör säkert sitt bästa. Även här slinker ett faktafel eller en missuppfattning med ibland.
Den kanske mest spridda missuppfattningen - bland annat hos Yle och Dagens Nyheter - är att den isländska polisen i Reykjavík i januari använde tårgas för första gången på 60 år sedan demonstrationerna mot Nato 1949. Polisen använde även tårgas under oroligheter i Siglufjörður 1959. Men det är förstås en marginalanteckning.
Mer förunderligt är de ledarredaktioner - bland annat Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad och Sundsvalls Tidning - som slog fast att Geir H. Haarde och Självständighetspartiet blivit EU-anhängare när det i själva verket rörde sig om att säga ja till en folkomröstning om medlemsförhandlingar.
Islandsbloggen är naturligtvis bättre på kontinuitet och analys och den som vill följa vad som händer på Island gör det för det mesta bättre här. Samtidigt består innehållet till stor del av omtuggat material (inga originalitetspoäng där) och då och då går bloggen på autopilot med bunkrade inlägg eftersom jag (faktiskt) har annat för mig - vilket innebär att varken ett nytt vulkanutbrott eller ännu ett spektakulärt uttalande från Davíð Oddsson skulle märkas här på ett tag.
Någon frågade för ett par månader sedan varför det dröjde några dagar innan jag skrev om det ena eller andra. Svaret är enkelt: Bloggen är en hobby och jag hade inte tid. Ibland prioriterar jag annat på fritiden, ibland kräver det dagliga arbetet i mediefabriken all tid. Den som förväntar sig något heltäckande kommer gång på gång att bli besviken - och det enda botemedlet just nu är att lära sig isländska.
Jag vill faktiskt inte heller att bloggen ska vara något annat än ett tidsfördriv - hade det varit ett jobb hade jag sannolikt känt mig tvingad ibland och få saker är så bra på att slå ihjäl inspiration som gamla hederliga måsten. Men visst, genomsnittskvaliteten på inläggen hade säkert varit betydligt högre.
I morgon blir det varken valvaka eller Lakritsfestival för Islandsbloggen. Eftersom jag då är på resande fot - i ett nordiskt land som för en gångs skull inte är Island - kommer det att dröja någon dag innan det dyker upp något om det isländska valet. Fast bloggen kommer att ticka på som vanligt trots det. Och redan i morgon förmiddag kommer Islandsbloggen att avslöja hur det går i valet ungefär samtidigt som de första morgonpigga islänningarna kommer till vallokalerna.
Bild: Wordle.net
