söndag 3 maj 2009

Recension: Nero och Lakris Supermix

Norge är i ett viktigt hänseende betydligt mer civiliserat än Sverige: I de flesta livsmedelsbutikerna säljs isländskt godis. Den som behöver en Hitt, några Draumur eller en påse Tittir behöver sällan gå särskilt långt.

Vid ett besök i Oslo passade Islandsbloggen också på att testa norsk lakritschoklad. Det gick inget vidare. En hamnade i papperskorgen och den andra var ett halvtaskigt Djúpurplagiat.

Nero Lakrissjokolade är lakritsgelé överdragen med mörk choklad. Lakritsen dallrar oaptitligt och smakar sötäckelkräks. Den mörka chokladen är onyanserat frän - och tillsammans med lakritsgelén blir smakbrytningen snäppet värre.

Så det fanns liksom ingen annan utväg. Islandsbloggens ganska härdade testgommar pallade inte tillverkaren Nidars påfund utan kastade Nero i papperskorgen.

Att Nero har funnits på marknaden sedan 1950 är obegripligt. Eller så är det den allra första årgången av mardrömschokladen som Nidar alltjämt prånglar ut - det skulle i alla fall delvis förklara den hemska och efterhängsna smaken.

Betyget blir för första gången i bloggens historia: En överkryssad påse Djúpur.

Lakris Supermix från Brynild Gruppen är en ganska trevlig samlingspåse. En bit är chokladöverdragen lakrits, inget särskilt pretentiöst men helt okej. En annan är en pinsamt uppenbar kopia av Djúpur - dock utan att lyckas fånga den förträffliga smaken hos originalet.

Om isländska Freyja har lyckats varumärkesskydda läckerbiten från Djúpivogur är det bara att bussa advokaterna på Brynild Gruppen på en gång. Idén är skamlöst plankad rakt av. Fast hantverket saknar tillverkaren - lakritschokladkulan är ett hopplöst plagiat på samma sätt som de där thailändska lyxklockorna som råkar heta Rolexx och Breittling.

Här finns lakritskärnan, chokladhöljet och det krasiga vita överdraget. Storleken är densamma, smaken tillverkaren jagar likaså. Fast det räcker inte.

Islandsbloggen roade sig med att blindtesta de två. Storleksavvikelserna hos Djúpur gör att bitarna inte går att identifiera med blotta ögat. Men vid första tuggan avslöjas vilken som är äkta vara. Djúpur krasar skönt i munnen, lakritssmaken är distinkt och chokladen underbar. Djúpur smälter i munnen. Den norska fejken säckar ihop utan kras efter första tuggan, lakritsen är lite mjäkig och chokladen smakar egentligen ingenting alls. Helhetsintrycket blir också därefter: En blek kopia av ett fantastiskt original. Helt okej att äta några stycken av för den som lyckas hålla tankarna borta från hur det ska smaka.

Betyg: Två påsar Djúpur.