Förlaget Norstedts hade säkert hoppats på en lika uppmärksammad roman som Jón Kalman Stefánssons Sommarljus, och sen kommer natten. Så blir det inte trots förstadagsrecensioner i flera stora tidningar. Hallgrímur Helgasons Stormland har fått ett ljumt mottagande i Sverige. Och det är kanske inte helt ologiskt.Bokhoras Johanna Lindbäck sågar boken delvis med motiveringen att den hade kunnat utspela sig var som helst. Sauðárkrókurs svar på Marcus Birro, Böðvar H. Steingrímsson, känns helt enkelt inte tillräckligt isländsk.
Sommarljus, och sen kommer natten är, om än inte utan svärta, en gullig och småmytisk bok. Stormland är skitsur pladderporr om hur allt har gått åt helvete. Hallgrímur Helgason använder inte föreställningen om det idylliska Island på samma sätt - men det är också därför Stormland har en mer utpräglad känsla av Island.Böðvar H. Steingrímsson känns präktigt isländsk - i kulturvurmandet, i samhällskritiken, i vädertrotsen. Visserligen inte en fånleende, trendmedveten, tv-dyrkande kotlettfrilla, den typen av personer han inte står ut med, men det är just de människorna som finns överallt. Till skillnad från Böddi, som förstås också är en stereotyp.
Men det är samma glesbygdstillvaro som skildras, samma närhet och vanemönster som ibland är kvävande och ibland utgör själva livsluften.
Källarprofeten Böðvar H. Steingrímsson, snart 40 år och snart även kanske vuxen, har återvänt till Sauðárkrókur efter tio år i Tyskland, kulturens vagga. Hemma vid Skagafjörður förfasar han sig över samhällets förflackning och ventilerar sina åsikter i form av verbala spyor på bloggen Rokland.
Han gör sig förstås ovän med allt och alla, får sparken från lärarjobbet och trånar efter en hopplöst oåtkomlig skönhet. Hon nobbar förstås alla inviter. I stället får ett samlag bakom en bil vid ridhuset en blöt morgon oanade konsekvenser. För en kort stund är Böddi nästan på väg att förlika sig med livet och finna något slags mening i det.
I stället ger han sig ut på en revolutionsresa mot huvudstaden Reykjavík, skräpkulturens högborg. Och går med ett praktfullt antiklimax under som en dumkåt lallande knäppgök. Vilket förmodligen kan ses som hela romanens essens. Den självutnämnde sanningssägaren glömmer vad han ska säga i sitt livs viktigaste stund.
Den som har läst Hallgrímur Helgason tidigare kommer att känna igen sig. Återigen är en missanpassad man någonstans runt de 30 huvudpersonen, återigen är det en graviditet som tvingar honom att ompröva sina värderingar. Den svåröversatta språkgymnastiken tycks även i Stormland ha ett egenvärde. Samtidigt är Hallgrímur Helgason en författare som behärskar konsten att leka och roa. Stormland är en underhållande och bitvis underbart dråplig roman, men som helhet spretar och vill lite för mycket.
Miljöskildringarna är strålande och Böðvar H. Steingrímsson låter både väder och natur påverka själen. Vilket för övrigt är den främsta anledningen till att han känns som schablonbilden av en islänning.
Hallgrímur Helgasons karikatyr av det moderna Island är träffsäker. Stormland är en rejäl skröna och några förlösande garv. Fast det räcker liksom inte. Böddis bloggsvada, som ligger insprängd här och där, slår tvärstopp på berättartempot. Ändå finns här några små ironiska poänger. Som att civilisationskritiken i sig är vältuggade klyschor, att Böddis anspråk på snille inte ens räcker för att översätta några Hölderlin-dikter.Men det går inte att komma ifrån känslan att Stormland mest känns som en glesbygdsomtuggning av 101 Reykjavík.
Betyg: Tre påsar Djúpur.
Här kan du läsa mer om Sauðárkrókur och här en recension av Jón Kalman Stefánssons Sommarljus, och sen kommer natten.
Foto: Edda
