fredag 11 september 2009

Syndir feðranna (At the Edge of the World)

Vid världens utkant byggde den isländska staten ett ungdomsvårdshem vid Breiðavík. Hit skickades 128 pojkar - den yngste var sex år, vissa blev kvar tills de var myndiga.

Platsen valdes med omsorg. Ju mer avlägset desto bättre. Efter att ha undersökt obebodda öar i Breiðafjörður och den övergivna byn Hesteyri i Hornstrandir föll valet på Breiðavík.

En gammal gård blev det första hemmet för arbetarna som byggde hemmet. Vägförbindelse saknades, allt byggmaterial bars i land från båtar. Några enstaka gårdar fanns i närheten men krävde en riskfylld vandring över fjället. Fiskeläget Patreksfjörður låg drygt fem mil bort.

Närmaste grannen var tusentals sjöfåglar och Látrabjarg, de branta fågelklipporna som reser sig ur Atlanten vid Europas västligaste punkt.

I Breiðavík rådde närmast total isolering. Pojkarnas kontakt med familjen begränsades av naturliga skäl. Postgången var gles, besökarna ännu färre. Men det var också en del av filosofin bakom hemmet: Hårt arbete utan närheten till stadslivets lockelser skulle få barnen på rätt spår igen.

Så blev det inte. På 1950-talet var resan till Västfjordarna lång och svår i sig, och för att ta sig till avlägsna Breiðavík krävdes antingen båt eller terrängjeep. Precis som för pojkarna var det svårt för de anställda att upprätthålla normal kontakt med familjen - det blev helt enkelt svårt att hitta personal.

De som anställdes hade ofta begränsad utbildning och arbetslivserfarenhet, många av dem var själva unga och saknade kunskaper om att ta hand om ungdomar som gärna prövade gränserna. På en så isolerad plats med obefintlig insyn kunde det knappast leda till annat än katastrof.

Pojkarna utsattes för systematiska övergrepp av personalen. Misshandel och övergrepp tillhörde vardagen. Att kastas i en mörk cell var ett vanligt straff. Att onanera åt en av vakterna för en cigarett blev nästan rutin. Att på uppmuntran av en annan anställd förgripa sig på en ko - han hjälpte till med en pall och att hålla undan svansen - för att sedan ta ett gemensamt bloss blev också något av en vardaglig syssla.

Psykologen kom på besök ett par gånger om året, aspackad varje gång. Han tyckte att allt verkade vara toppen. Inför de välregisserade besöken hade pojkarna fått ta på sig finkläderna och maten som serverades var inte härsken, något som annars var vanligt. En larmrapport belades med sekretess - den visade att 75 procent av pojkarna från Breiðavík återföll i brott efter vistelsen på hemmet.

I Syndir feðranna (At the Edge of the World) möter vi både föreståndare och offer. En tidig föreståndare medger att det fanns problem på Breiðavík. Vissa anställda använde pojkarna som ett redskap för sina sexuella fantasier, somliga hade garanterat inte alla grävlingar i grytet. Andra förnekar eller bagatelliserar övergreppen - jag såg inget och om jag såg något så var det inte så farligt och stämningen var god, ungefär.

Hemmet öppnades 1952. Våren 2007 avslöjades övergreppen efter artiklar i DV då några av pojkarna från Breiðavík för första gången trädde fram och berättade om sina upplevelser. Även om det länge gått rykten om underliga händelser på ungdomshemmet i Västfjordarna var det först nu som de bekräftades.

Våldtäkter, misshandel och andra övergrepp - ofta med sexuella inslag - utfördes systematiskt. I våras bad statsminister Jóhanna Sigurðardóttir om ursäkt å statens vägnar och utlovade ett skadestånd till alla pojkarna från Breiðavík.

Många hade tigit om övergreppen i 50 år. De lämnade hemmet för ett liv som främst bestod av kriminalitet och missbruk. Drygt 30 av pojkarna lever inte längre, många av dem har tagit sina liv. Andra har åkt in och ut på olika statliga institutioner.

Att upplevelserna är svåra och alltjämt plågar minnet är uppenbart. I Syndir feðranna träder sex av offren fram och berättar om tillvaron på hemmet. Bitterheten är stor och såren djupa, ingen förstår hur vuxenvärlden och staten kunde svika dem på det här sättet.

Men de var inte ensamma om att vända barnen ryggen. En man berättar med darrande röst om flykten, den långa vandringen över fjället till närmaste gård, Látrar. De berättade för bonden om vad som hände på hemmet, om den dagliga förnedringen. Bonden gick ut en stund, kom så tillbaka och fortsatte att lyssna. Snart stod en bil från Breiðavík på gårdsplanen.

De var varken de första eller sista pojkarna som rymde över fjället. Alla tvingades återvända samma väg, inlåsta i bilen med miljoner tankar om nya bestraffningar.

Kanske är det den enda sensmoralen som Syndir feðranna bjuder på. Milsvid utsikt, tusentals fåglar, räven som tassar runt knuten, orörd natur, det ständiga ljudet från havets svall, inte en utomstående människa så långt ögat ser. Att frihet också kan vara ett fängelse.

Betyg: Fyra påsar Djúpur.

Här kan du läsa mer om Breiðavík och se en trailer för filmen och här om övergrepp på andra isländska ungdomshem.