måndag 12 oktober 2009

Favoritplatser på Island - 15: Árneshreppur

Efter Laugarhóll och gårdarna vid Bjarnarfjörður tar den stora ensligheten över. Efter att ha lämnat Kaldrananeshreppur och passerat kommungränsen till Árneshreppur kan den som är generös räkna in ett par hus under den närmaste timmen. Här finns drivved, fåglar och någon enstaka fjällräv samt tusentals får.

Det brukar heta att det inte går att missa Djúpavík.

Även om dimman ofta är blöt, tung och tät i Strandir är det ett nästan löjligt självklart konstaterande - inte bara för den massiva sillfabriken som tornar upp sig i fjärran, utan snarare för att den leriga potatisåker, tvättbrädan som tjänstgör som den enda vägförbindelsen till Árneshreppur, snirklar sig fram på ett sätt som ofta får hastighetsgränsen på 60 kilometer i timmen att framstå som en ren utopi.

Efter några dagar i Árneshreppur är det två saker som blir uppenbara.

Dels stannar nästan varenda kotte och fotograferar den enorma sillsarkofagen i Djúpavík från backkrönet - utsikten är visserligen fantastisk, men det är sannolikt i lika hög grad en utandning över att ha avverkat en av Islands sämsta och vackraste vägar. Dels att anpassningen till stillheten går fort, efter en stund blir varje passerande bil en nyhet värd att lägga märke till.

Den snudd på omöjliga vägen till Árneshreppur är säkerligen en del av lockelsen. Men resan är också en upplevelse.

Väg 643, den lilla landtungan som går under namnet Strandavegur, ligger som ett tunt snöre mellan branta bergssluttningar och Atlantens bråddjup.

Skyltarna som varnar för klippras är något slags existensiell poesi, skyltarna finns där men det finns ingenstans att ta vägen om stenarna rasar. Det är bara att hoppas att de mosar bilen på rätt ställe och inte skjuter den över kanten.

Nåja. Så farligt är det kanske inte. Och den som fortsätter vidare mot Gjögur och Norðurfjörður kommer sannolikt att få besök av ytterligare några fjärilar i magen.

I Djúpavík finns ett av Islands billigaste, charmigaste och mest hemtrevliga hotell. Gamla arbetarbostäder har förvandlats till något som närmast liknar en stor familjär stuga. Det är allt annat än lyxigt men mysfaktorn är rejäl.

Här är det snarare tiden och tystnaden som är lyxen. Och maten. Bara skyrdesserten är värd sex timmars omväg för den som egentligen tänkte blåsa förbi längs med ringvägen.

Sillfabriken - en av Europas största byggnader på 1930-talet - är i dag ett monument över en tid av rikedom som snabbt försvann. Flera hundra personer bodde här under högsäsongen när fångsterna var enorma. Lustigt nog blomstrade Djúpavík delvis på Kúvíkurs bekostnad, en liten by belägen vid Reykjarfjörður. När Djúpavík lockade slog affären igen och de sista invånarna lämnade Kúvíkur för gott.

Paret som driver Hótel Djúpavík köpte först fabriken för att driva fiskodling. Ritningarna fanns och arkitekterna kom men bidragen uteblev. Kvinnornas gamla arbetarbostäder blev parets nästa köp. 1985 slog de upp dörrarna till vad som ibland kallas världens ensligaste hotell. De är än i dag de enda som kallar Djúpavík för hemma.

En vandring i den gamla fabriken är ett måste. Hotellgänget brukar försöka hitta på aktiviteter, men Árneshreppur är snarare en plats för upplevelser än händelser. Det är bara att ge sig ut på upptäcktsfärd. Här finns verkligen ingen skog att gå vilse i.

Knappt två mil bort ligger Gjögur, en liten by som likt Djúpavík också lever upp en smula på sommaren men är så gott som öde på vintern. Du kan bada vid Gjögurströnd, en av få varma källor i Strandir, och köpa harðfiskur direkt från fiskaren.

Två gånger i veckan om vädret tillåter landar ett plan från Reykjavík i Gjögur. Det kommer med passagerare, post, tidningar och förnödenheter och tar med sig harðfiskur, några brev och kanske någon resenär tillbaka.

Därefter blir det nästan tätt mellan gårdarna på vägen mot Norðurfjörður. I Trékyllisvík finns två kyrkor som stirrar surt på varandra och hembygdsmuseet Kört, döpt efter en klippa i viken.

Att det finns två kyrkor tillhörande samma trossamfund på en plats där befolkningen uppgår till sisådär 20 personer är förstås ett mysterium för den utomstående. Så här lyder förklaringen: Den gamla kyrkan var ett stormskadat ruckel och behövde rustas upp. Vissa var för en renovering, andra för att bygga en ny kyrka.

En omröstning lyckades inte avgöra frågan. Det var dött lopp mellan byborna. Renoveringsanhängarna samlade kraft och bidrag och räddade kyrkan i Trékyllisvík. Samtidigt såg nybyggarna till att det restes en modern kyrka på andra sidan gatan.

Nu stirrar de surt och tomt på varandra mest hela tiden, prästen från Hólmavík - kommunen har inte haft någon egen sedan 2003 - kommer nämligen ett par gånger om året såvida det inte är en begravning, ett dop eller ett bröllop. Och i en kommun med 51 personer utspridda över 724 kvadratkilometer (befolkningstätheten är 0,07 invånare per kvadratkilometer) blir det förstås inte många extrautflykter.

Hembygdsmuseet Kört, byggt av drivved som flutit i land vid stranden på andra sidan vägen, ger en spännande inblick i livet i Strandir. Den som vill kan dessutom släcka kaffetörsten och klappa ägarfamiljens oblyga hundar Spori och Hæna.

Vidare mot Norðurfjörður. Om Árneshreppur har någon form av centrum är det trots allt här - fiskfabrik, bensinpump, lanthandel, restaurang, gästhem och båttrafik till Hornstrandir under sommarmånaderna. Skyrdesserten är dock bättre på Hótel Djúpavík än Kaffi Norðurfjörður, även om maten är helt okej även här.

Därefter tar vägen slut, antingen efter att ha svängt av mot Ingólfsfjörður eller Krossnes. Det senare är det vanligaste och mest välgörande valet.

Av någon anledning fick Ungmennafélagið Leifur heppni 1953 idén att bygga en bassäng några meter från Atlantens piskande vågor, det skiljer några meter välpolerad svart sten mellan det iskalla havet och det härliga badet.

Att ta ett dopp i Krossneslaug är en smått surrealistisk upplevelse, som besökare är det svårt att inte drabbas av något slags totalexotismchock, det här är verkligen mitt ute i ingenstans. Här är öppet dygnet runt året om, lägg 250 isländska kronor i lådan och njut av det varma vattnet så länge du vill.

Från Krossnes går vägen bara söderut i riktning mot livet utanför Árneshreppur. Det går att sucka länge och väl över schweizerostvägen men aldrig att glömma den.

Här kan du läsa mer om Djúpavík.