torsdag 8 oktober 2009

Recension: Ásgeir Jónsson: Why Iceland?

Tidigt 2008. Glitnir har problem. Om inget görs pekar allt på att bankens tillgångar kommer att utraderas om konjunkturen fortsätter nedåt. Island slänger ut trevare efter lån. EU, Storbritannien och USA säger nej.

Spola fram ett halvår. Problemen är akuta. Glitnir står inför avgrunden och hotar genom korsägandet att dra med sig flera stora isländska bolag i fallet. Och då rasar sannolikt stora delar av ekonomin samtidigt som börsen kollapsar.

Island vädjar till USA, EU och Storbritannien om lån. Svaret blir nej. Bank of England överväger åtminstone förfrågan - men när de inhemska bankerna får kännedom om att den egna centralbanken är på väg att hjälpa de irriterande isländska uppstickarna som lagt beslag på stora marknadsandelar genom att erbjuda höga sparräntor tar det stopp. Även Bank of England nobbar Island. Därmed beseglas örikets öde.

Spola fram ytterligare några veckor. Sveriges finansminister Anders Borg lovar att Sverige ska ta kommandot för att hjälpa Island ur finanskrisen. De nordiska länderna lovar runt men håller tunt, det enda ovillkorade lånet kommer från Färöarna.

Den svenska regeringen får i korridorerna en rejäl knäpp på näsan av de brittiska kollegerna och rätar snabbt in sig i EU:s led. Med stöd från Nederländerna och Tyskland stoppar Storbritannien genom EU alla lån och fryser räddningspaketet från Internationella valutafonden tills Island accepterat ansvaret för Icesave.

EU visar en enad front. Island står ensamt i krisen. Om öriket går i konkurs är det ett offer EU kan leva med.

Storbritannien har satt ned foten. Premiärminister Gordon Brown visar handlingskraft. Finansminister Alistair Darling ljuger det brittiska folket rakt upp i ansiktet om Islands påstådda avsikter att inte ersätta Icesave-spararna.

Men den inrikespolitiska krisen är avvärjd och den brittiska regeringens popularitet vänder uppåt samtidigt som terrorstämplingen av Landsbanki, den isländska centralbanken och finansdepartementet blir dödsstöten för det isländska bankväsendet den 8 oktober 2008.

Sist av de tre storbankerna kastar Kaupþing in handduken. Banken hade de bästa förutsättningarna att överleva finanskraschen, men sedan Storbritannien tagit över det brittiska dotterbolaget och lika raskt sålt ut delar av tillgångarna var förtroendet för Kaupþing i botten och säkerheterna nästan utraderade. Att komma över pengar för att driva banken vidare var omöjligt. Med Kaupþing försvann den sista symbolen för Islands finansiella expansion.

I Why Iceland? kartlägger Kaupþings chefsekonom Ásgeir Jónsson orsakerna till varför just Island drabbades så hårt av finanskrisen. Visst var bankerna för aggressiva och det sammanflätade ägandet var djupt olyckligt.

Men det unika med Island var inte bara bankernas uppblåsta balansräkningar och deras våghalsiga finansiering. Det unika med bankkollapsen var att hela världen - med undantag för 49 000 människor, 70 000 får och någon miljon lunnefåglar på en annan vulkanisk ögrupp i Nordatlanten - såg på utan att göra någonting.

Det brukar heta att den enda skillnaden mellan Island och Irland var en bokstav och sex månader. Med EU i ryggen kunde Irland rädda bankerna.

Sveket från de gamla vännerna USA, EU och de nordiska länderna kommer många islänningar sent att glömma. Men Why Iceland? är också en bok om många andra svek.

Som brittisk press som genom kampanjjournalistik mer eller mindre serverade de inhemska bankerna spararnas flykt från Landsbanki och Kaupthing Singer & Friedlander. Som hedgefonderna som i flera års tid spelade med den isländska kronan och besegrade den. Som den tandlösa isländska finansinspektionen Fjármálaeftirlitið. Som Seðlabanki Íslands vars katastrofala räntepolitik drev de inhemska spararna till att låna i utländska valutor. Som Davíð Oddssons ödesdigra utspel i en tv-intervju där han hävdade att Island inte skulle stå för några insättningsgarantier i utlandet vilket sannolikt påverkade det brittiska svartlistningsbeslutet.

Ásgeir Jónsson bjuder på hyfsat med insidesinformation men inga präktiga avslöjanden. Han skildrar krisens skeenden med analytisk skärpa. Ibland blir prosan visserligen hopplöst ekonomtorr, men bortsett från en lätt överdos av facktermer är Why Iceland? snarast en bittert verklig finansthriller.

Det är heller inte någon jakt på syndabockar även om de som enligt Ásgeir Jónsson bidrog till utvecklingen framträder tydligt mellan raderna. Här får Davíð Oddsson bära ett tungt ansvar - inte bara för Seðlabanki Íslands misslyckande utan också för den bristfälliga privatiseringen av bankerna, redan här grundlades den otillräckliga kontrollen och det sammanflätade ägandet som både möjliggjorde expansionen men också innebar dess kollaps.

Ásgeir Jónsson uppehåller sig mer vid det politiska spelet än bankernas sätt att skapa ekonomiska luftslott. Vilken roll han själv hade och vilka råd han gav inför den förestående kollapsen nämns inte med ett enda ord. Det är en brist både för trovärdigheten och berättelsen. Ásgeir Jónsson är även tyst om Kaupþings kamikazeutlåning. Oerhört diskret hamnar ansvaret någon annanstans, som att det skulle kunna vara mer en fråga om politik än ekonomi.

Och just det är förstås en tanke som är svår att slå ifrån sig när författaren är chefsekonom på Kaupþing, även om Why Iceland? är långt ifrån någon vitbok för bankerna.

Betyg: Fyra påsar Djúpur.