Recension: Baedeker Iceland

Iceland är det tyska förlaget Baedekers första reseguide på engelska om Island. Den är ett slarvigt och ambitionsfattigt översättningsjobb. I en bok utgiven i oktober i år är det långt ifrån acceptabelt att skriva att Geir H. Haarde är Islands statsminister, att Kárahnjúkar är under konstruktion eller att ett museum förmodligen öppnar sommaren 2008.

Att ett så etablerat förlag drar på sig så många barnsjukdomar vid en översättning är förvånande. Att inte ha bearbetat texterna sedan den senaste tyska utgåvan 2008 är uselt.

På det stora hela är Iceland annars en habil guidebok. Där Lonely Planet, Rough Guides och Bradt försöker pressa ut varenda möjlig bokstav ur skribenterna och andra budgetguider bjuder på mycket bild och lite tanke väljer Baedeker en medelväg. Hela boken är i färg, det är generöst med bilder (vissa förekommer flera gånger i olika beskärningar, hallå snåljåpar) och texterna är hyggliga och hyfsat uttömmande om än lite stela.

Baedeker har också en annan struktur än många andra reseguider. De flesta brukar börja med Reykjavík, därefter flyttar sig författaren längs den isländska kusten och betar av plats efter plats och avslutar med höglandet.

Iceland är skriven i bokstavsordning. Någonstans känns det en smula sympatiskt eftersom det innebär mindre fokus på Reykjavík. Samtidigt innebär det förstås ett vansinnigt bläddrande för den som faktiskt använder boken på resande fot. Visst finns det ett dugligt register, men den som inte har ultrakoll på sträckan Kirkjubæjarklaustur, Vatnajökull-Skaftafell, Höfn och Vík í Mýrdal riskerar förstås att gå miste om något i bläddrandet mellan avsnitt.

Dessutom känns strukturen emellanåt ologisk. Seyðisfjörður, Egilsstaðir, Borgarfjörður Eystri och Djúpivogur har egna sektioner, resten av regionen klumpas ihop i avsnittet Eastern fjords. Ett utmärkt sätt att skapa mer onödigt bläddrande.

Sevärdheterna får antingen noll, en eller två stjärnor. Här är det förstås mycket en smaksak - men att exempelvis inte bjussa på en enda stjärna till Västmannaöarna känns obegripligt. Och så var det strukturen, igen: Östfjordarna får inte en enda stjärna, Västfjordarna får två men klumpas däremot ihop i ett enda mischmaschavsnitt utan egna sektioner.

Användarovänligheten lyser igenom på flera ställen. Att berömma häxmuseet i Hólmavíks hemsida utan att bjuda på adressen är en typisk miss i marginalen - att museet heter Galdrasýning á Ströndum är långt ifrån självklart för förstagångsbesökaren.

Texterna varierar från initierade till platta. Detsamma gäller fotografierna - vissa är riktigt fina, andra borde fått stanna i turistkameran. Den medföljande kartan duger utmärkt på resan för den som håller sig till de större vägarna. Och det är glest mellan fakta- och korrekturfelen.

För att väcka reslusten är Baedekers Iceland lite för torr och korrekt. Det är en guidebok som aldrig riktigt gör bort sig men heller aldrig får inspirationen att blomma ut på sidorna.

Betyg: Tre påsar Djúpur.

Här, här, här, här och här kan du läsa fler recensioner av resehandböcker till Island.