Recension: Guðni Th. Jóhannesson: Hrunið

För att vara en expresskriven tegelsten - 430 sidor och 1 459 källhänvisningar - är Hrunið: Ísland á barmi gjaldþrots og upplausnar (Kraschen: Island på randen till konkurs och upplösning) nästan ett litet underverk. Guðni Th. Jóhannesson bjuder visserligen inte på mycket analys av orsakerna till finanskrisen, men följer minutiöst händelserna från Glitnirs kollaps i september 2008 till regeringens fall i slutet av januari i år.

Boken är oerhört gedigen. Guðni Th. Jóhannesson försöker heller inte dramatisera händelserna nämnvärt. Ändå tickar klockan oupphörligen under läsningen, kallsvetten och desperationen blir allt mer påtaglig i takt med att den totala kollapsen närmar sig.

Även för den som följde händelseutvecklingen från nära håll är Hrunið en nagelbitare. Här är nervspelet hela tiden närvarande. Samtidigt som något måste göras är alla lika livrädda för att göra fel:

Statsminister Geir H. Haarde hoppas in i det längsta på att allt ska fixa sig av sig självt. Sedan vänder han på en dag, säger Guð blessi Ísland i ett illavarslande tv-tal och låter därefter kulturministern och vice partiordföranden Þorgerður Katrín Gunnarsdóttir försöka förklara vad han egentligen menade;

Centralbankschefen Davíð Oddsson är desto mer självsäker. Att Seðlabanki Íslands skulle gå in och rädda Glitnir är uteslutet - han har under mångåriga konflikter med ledarskapet dömt ut dem som tjuvaktigt pack. Staten köper aktiemajoriteten i banken till vad som tycktes vara ett reapris, kronans kurs masar sig sakta uppåt. Ser ni vad som händer? skrockar han förnöjt - någon timme senare fortsätter kursfallet rakt ned mot den ekonomiska avgrunden. Även den orubblige Davíð Oddsson börjar att vackla. Ett ryskt nödlån basuneras ut och drar ned byxorna på britter, nederländare, tyskar, EU och USA. Innan det dementeras ett par timmar senare;

Socialdemokraterna behöver nästan fyra månader på sig för att våga lämna regeringssamarbetet med Självständighetspartiet. De första veckorna präglas av partiledaren och utrikesministern Ingibjörg Sólrún Gísladóttirs frånvaro på grund av cancerbehandling. Partiet tycks handlingsförlamat och Självständighetspartiet är inte heller sugna på att bjuda in företrädarna. Glitnirs öde avgörs av Davíð Oddsson, Geir H. Haarde och Árni M. Mathiesen;

Statens kassa sinar, Island bönar och ber om internationella lån, när Nederländerna, Storbritannien och Tyskland genom EU och Internationella valutafonden blockerar alla möjligheter (förutom ett lån från Färöarna) om inte Island tar ansvar för Landsbankis Icesave och Kaupþing Edge är kraschen ett faktum.

Guðni Th. Jóhannesson är professor i historia vid Háskóli Íslands. Han har tidigare bland annat skrivit uppmärksammade böcker om torskkrigen, presidenten Kristján Eldjárn och avlyssning under kalla kriget.

I Hrunið skildrar Guðni Th. Jóhannesson händelseförloppet med skärpa. I stället för att ge sig in på analyser som lätt hade kunnat beskyllas för pajkastning pekar han gärna ut pikanta detaljer. Att han därmed skapar större sammanhang är en av bokens förtjänster.

Han har tidigare avfärdat utländska journalisters krisrapportering som förutsägbar och illa påläst. Det blir lite lavalandskap, någon författare, metaforer om is och eld, en stackare som förlorade allt i kraschen, kanske en ekonom eller en statsvetare, en rejäl nypa exotism, någon politiker plus en mediamänniska som i regel ska stå för den analys och de kunskaper som journalisten själv inte mäktar med. Varenda intervju är uppbokad på förhand och dramaturgin bedövande självklar. Men för den som inte behärskar isländska är dokumenten ogenomträngliga och all rapportering blir därmed bara ytskrap.

Guðni Th. Jóhannessons synpunkter är naturligtvis befogade. Frågan är bara vem som ska svara för de där analyserna som reser sig över det interna partikäbblet och skakar om näringslivet och politiken. Guðni Th. Jóhannesson har åtminstone genom Hrunið bidragit med ett utmärkt underlag.

Betyg: Fyra påsar Djúpur.

Här, här, här och här kan du läsa recensioner av fler krisböcker.