måndag 11 januari 2010

Frågetecknen kring ansvaret för Icesave

Den som gick in på Landsbankis kontor i Kirkjubæjarklaustur eller satt i Leeds och pillade in pengar på nätbanken Icesave var juridiskt sett kunder i samma bank. Och det råder heller ingen oenighet om att det därmed var den isländska insättningsgarantin om 20 887 euro som gällde både i Leeds och Kirkjubæjarklaustur.

Alla är dessutom överens om att när Landsbanki kollapsade skulle den isländska garantifonden ersätta spararna. En sådan fond, Tryggingarsjóður, fanns och levde visserligen upp till regelverket, men när Landsbanki, Glitnir och Kaupþing gick omkull nästan samtidigt var den hopplöst otillräcklig. Centralbanken Seðlabanki Íslands bunkrade heller aldrig resurser i samma hastighet som bankernas storlek skenade.

Här börjar de juridiska turerna och den politiska oenigheten. En genomgång av frågetecknen kring Icesave-ansvaret har efterfrågats av många läsare, andra, som följde Islandsbloggen för ett drygt år sedan när bankerna kraschade, kommer att känna igen sig.

Kaupþing, vars konto Edge liksom Landsbankis Icesave hade lockat tusentals sparare över hela Europa, hade antingen tillgångar tillräckliga för att ersätta spararna, sin juridiska hemvist i respektive utland och var därmed inte Islands ansvar eller fick medel av utländska centralbanker. Glitnirs Save & Save hade knappt kommit i gång när banken kraschade.

Kvar blev Landsbanki och skulder på 2 350 000 000 pund till Storbritannien respektive 1 329 242 850 euro till Nederländerna plus ränta och en tvist om avbetalningsvillkoren som utlöst heta känslor i hela Europa.

Hur stor skulden blir vet ingen. Landsbankis tillgångar tros täcka mellan 75 och 95 procent av beloppet. Ju sämre försäljningen av dessa går, desto större andel tvingas de isländska skattebetalarna stå för. Om Islands ekonomiska återhämtning går dåligt ökar också räntekostnaderna eftersom avbetalningstiden förlängs. Det var därför det första Icesave-avtalet som presidenten Ólafur Ragnar Grímsson - 64,5 procent av islänningarna tycker för övrigt enligt en opinionsmätning i Fréttablaðið att han gör ett bra jobb - också godkände hade ett återbetalningstak och ett slutdatum på 2024. Den lag som EU försöker pressa fram innebär, åtminstone i teorin, att Island kan fortsätta att betala för Icesave i all evighet.

Finansmarknadsminister Gylfi Magnússon säger till Fréttablaðið att återbetalningsvillkoren är acceptabla. Räntan på 5,55 procent bygger enligt honom på Storbritanniens och Nederländernas kostnader för att låna upp pengar att ersätta spararna med. Han tror också att Landsbankis tillgångar kommer att täcka minst 90 procent av själva lånebeloppet.

Björn Valur Gíslason, alltingsledamot för Gröna vänstern, bloggar om att Seðlabanki Íslands värsta scenario innebär att skulden är återbetald senast 2026. Han anser också att det är missvisande att tala om skulder som kan orsaka svårigheter för flera generationer islänningar.

Storbritannien och Nederländerna har med EU i ryggen hela tiden motarbetat en domstolsprövning av det juridiska ansvaret för Icesave. Det finns nämligen inget entydigt regelverk för vad som ska ske om även garantifonden går omkull. Storbritannien och Nederländerna ansåg det självklart att ansvaret skulle övergå till den isländska staten. Sveriges regering höll med. Sveriges Riksbanks expert var av motsatt uppfattning.

Michael Waibel vid Lauterpacht Centre for International Law vid University of Cambridge skriver i Financial Times att Storbritanniens beskrivning av återbetalningsvillkoren för Icesave-lånen som "generösa" är felaktig. Han uppskattar Storbritanniens möjlighet att vinna målet i rätten, om Icesave-frågan skulle prövas, till högst 60 procent. Och villkoren skulle garanterat inte bli mer gynnsamma än i dag:
"A protracted legal battle is in nobody’s interest. Yet the UK and the Netherlands need to start showing a genuine willingness to compromise, rather than using political leverage points in the International Monetary Fund and elsewhere to their maximum advantage. Any negotiated agreement should reflect the uncertainty of how much Iceland is liable to pay in the first place. This uncertainty should be reflected in a substantial discount on the principal, together with a reasonable interest rate."

Ann Pettifor vid Advocacy International säger i The Guardian att även det brittiska finanssystemet fallerade i samband med Landsbankis kollaps och att skuldbördan därför bör delas. I Financial Times skriver hon och Jeremy Smith att övervakningen av finansmarknaden misslyckades i alla tre berörda länder:
"The UK and the Netherlands, with a combined population of 76m, should cease to use economic force majeure on a tiny country, and accept the principle of co-responsibility for the crisis. Repayment of the nationalised losses of a private bank amounts to €12,000 per Icelandic citizen, and will inevitably impact harshly on their lives and public services. By contrast the cost to Dutch and British taxpayers of the bail-out will be about €50 per capita."

Ett frågetecken är alltså vad som händer när även garantifonden går omkull. EU-länderna ser det som självklart att ansvaret övergår till den berörda staten. Vissa hävdar också att det är Islands moraliska ansvar. Bronwen Maddox skriver i The Times däremot att Island varken kan eller ska betala för Icesave:
"In asserting that Iceland must repay in full, Britain is making ... contestable assertions. ... If Iceland’s private fund can’t pay, the responsibility passes to the Government and taxpayers. EU rules do not say this, if only because they fail to provide for such dramatic circumstances. ... Britain claims that responsibility for foreign activities of a bank falls on the taxpayers of a country in which its headquarters happen to sit. But while Britain has courted foreign banks assiduously, it is unthinkable that if it faced paying £720 billion to foreign savers (as, scaled up for the UK population, a comparable bill would be) it would pay without murmur. UK regulators also approved Icesave, and bear responsibility too."

Eftersom Landsbanki var samma bolag i såväl Island som Storbritannien och Nederländerna var det den isländska finansinspektionen, Fjármálaeftirlitið, som övervakade banken.

Några månader före kraschen försökte Financial Services Authority få till stånd en juridisk flytt av Landsbanki från Island till Storbritannien. Flytten rann ut i sanden trots ömsesidigt intresse. När de två återstående isländska storbankerna, Landsbanki och Kaupthing Singer & Friedlander, gick omkull i oktober 2008 gick britterna olika vägar för att ta kontroll över bankerna.

Kaupthing Singer & Friedlander var juridiskt en brittisk bank och övervakades därför av Financial Services Authority. Staten tog över den och sålde den vidare strax därpå utan att isländska Kaupþing kunde göra något. Landsbanki hörde under Fjármálaeftirlitið och togs över med hjälp av terroristlagen som därmed svartlistade alla affärer med banken såväl som det isländska finansdepartementet och centralbanken, som fick finna sig i att göra al-Qaida och Nordkorea sällskap på terrorlistan.

Här finns två frågetecken. Övervakarna, i det här fallet Financial Services Authority, är enligt ett EU-direktiv skyldigt att övervaka övervakningsinstitutioner från icke-EU-länder som bedriver tillsyn i det berörda EU-landet. Det går att hävda att Financial Services Authority gjorde så, men knappast nederländska Autoriteit Financiële Markten. Därmed skulle, enligt vissa kritiker, delar av ansvaret för Icesave falla på de kontrollinstanser inom EU som misslyckades med sin tillsyn av Fjármálaeftirlitið.

Den andra oklarheten gäller det brittiska agerandet. Genom att terrorstämpla Landsbanki och beslagta bankens tillgångar anser vissa att Storbritannien därmed också övertog ansvaret från Island. Åtgärderna fick bland annat hård kritik i en rapport från The Treasury Committe som fastslog att ingripandena gjorde så att värdet på tillgångarna rasade vilket var negativt för såväl banken som de brittiska spararna. Agerandet innebar också den sista spiken i kistan för Kaupþing, som dittills var den bank som bedömdes ha störst möjligheter att överleva finanskrisen.

Michael Hudson, professor i ekonomi vid University of Missouri, hävdar i Financial Times att "the EU law did not anticipate a systemic failure and made no provision for the government to be liable beyond its insurance agency" samt att den brittiska regeringens ingripande kan ha varit förhastat och därmed indirekt, och med allt vad det innebär, ha åstadkommit ett brittiskt övertagande av Landsbanki:
"At issue is what the relevant European law says should be done - and, more to the point, what should have been done on October 6 2008, when Gordon Brown closed down the UK operations of Icesave, an online subsidiary of Landesbanki, Iceland's second-biggest bank. Icelandic authorities were given no voice in how to resolve matters. Did the British prime minister let Iceland off the hook by jumping the gun in reimbursing depositors as though they were covered by UK insurance rather than following European Union procedures?"

Storbritannien förklarade ingripandena med att det fanns tecken på att bankerna tömdes på tillgångar som kunde föras ut ur landet. Financial Services Authority väntade också förgäves på kapitaltillskott från Island som skulle hålla bankerna vid liv.

EU-parlamentarikern Eva Joly, som bistår isländska åklagare under utredningen av misstänkta brott begångna i samband med finanskraschen, säger i NRC Handelsblad att de brittiska och nederländska kraven på Island är orättvisa och orealistiska. Hon dömer dessutom ut Autoriteit Financiële Marktens och den nederländska regeringens agerande som ett sätt att försöka avleda strålkastarljuset från ett skandalöst uselt utfört arbete:
"If you do not meet Iceland halfway, only fishermen will remain on the island and you still won’t have your money back. The brain drain has begun: 8,000 highly educated people have already left the island and more will follow. It is not in our interest to impoverish Iceland. It has natural resources we might need in the future and it has a strategic location. We should not bully them, but negotiate, in a more grown up and proper fashion than we are currently doing."

Ruth Sutherland dömer i The Guardian också ut de brittiska och nederländska kontrollinstanserna och anser att ansvaret inte enbart är Islands:
"The FSA and the Dutch regulators, who are meant to look after the interests of consumers, let the Icelanders set up shop, so they must bear some responsibility. There is a strong element of caveat emptor: even if individual savers were taken in, shouldn't the highly paid finance directors of local authorities have thought twice about Icelandic accounts?"

Men det är inte bara islänningarna som är upprörda. Det finns nämligen en skillnad på den som hade pengar hos Landsbanki i Kirkjubæjarklaustur och den som satt framför datorn i Leeds och skaffade ett konto i Icesave. Regeringen garanterade att täcka alla islänningars insättningar i de kraschade bankerna, men utlovade däremot bara garantibeloppet till dem som haft konton i de isländska bankerna i utlandet.

Vissa hävdar att det är ett brott mot EES-avtalet som föreskriver att det inte får förekomma någon diskriminering på grund av nationalitet. Kritikerna hävdar att det är exakt vad Island gjort genom försöket att tillämpa olika principer för insättningsgarantin.

Vilka som är skurkarna i den här historien tycks de flesta vara överens om. Men juridik och moral har ganska lite gemensamt, och så länge affärsmännen som bidrog till att ruinera Island går fria tycks steget till försoning långt på båda sidor Atlanten.

Under natten mot söndagen fick polisen i Stykkishólmur larm om att någon kastat ägg och rödfärg - vilket hade följt mönstret från tidigare attacker mot egendom tillhörande näringslivets toppar - på förre Kaupþing-vd:n Hreiðar Már Sigurðssons sommarhus. När en patrull kom fram till sommarbostaden visade det sig enligt Vísir vara senap och ketchup som sprutats på hela huset. Några släktingar tvättade bort sörjan från väggarna. Men ilskan och besvikelsen försvinner förstås inte lika lätt.

Här kan du läsa mer om Icesave-avtalet och här mer om bakgrunden till tvisten.