
Att många har agerat oetiskt, och kanske till och med brottsligt, är ett faktum. Men när Morgunblaðiðs chefredaktör Davíð Oddsson ger sig in i debatten i en ledare blir det onekligen stor komik.
Sällan har en ledarskribent haft händerna så djupt ned i syltburken. Vem är det som analyserar läget - politikern, centralbankschefen eller chefredaktören? Eller allihopa?
Den 29 januari skriver Davíð Oddsson i Morgunblaðið att islänningarna tvivlar på att den parlamentariska utredningen av finanskraschen ska komma fram till några nämnvärda resultat. Precis som under utredningen av Baugur-härvan befarar den före detta statsministern och centralbankschefen att myndigheterna silar mygg och sväljer kameler.
Davíð Oddsson bekymrar sig inte om att dölja sin avsky för Jón Ásgeir Jóhannesson och Baugur. Det behöver han naturligtvis inte göra som ledarskribent. Men när han i samma text trumpetar ut vilka skumraskfigurer som styrde Glitnir (samme Jón Ásgeir Jóhannesson) känns eftersmaken så där. Det var förstås samma bank som han som centralbankschef vägrade nödlån och i stället tvingade in i ett statligt övertagande.
I ledarartikeln heter det visserligen att det var regeringen som tog beslutet - så var det också i teorin. I verkligheten hade Davíð Oddsson närmast fria händer med Glitnir eftersom banken av någon outgrundlig anledning vände sig till centralbanken i stället för regeringen. Davíð Oddsson var inte intresserad av att köpa ut skurkarna annat än till reapris. Och när stora delar av regeringen fick det beskedet var Glitnirs öde redan beseglat.
Det är fullt tänkbart att rättsväsendet misslyckades med den snåriga Baugur-historien. Facit för samtliga 40 åtalspunkter och den omfattande förundersökningen blev villkorliga domar. Fast när någon så insyltad uttrycker sina tvivel över den nuvarande krisutredningen är det lätt att misstänka att det finns andra motiv.
Davíð Oddsson är sannolikt en av huvudpersonerna i den kommande rapporten. Något annat vore heller inte att vänta, med tanke på att han i 18 år var en av Islands mest inflytelserika personer, som statsminister, utrikesminister och centralbankschef. För den som ser krisen på Island som en systemkollaps - och inte som ett verk enbart av våghalsiga affärsmän - är det självklart att hans agerande granskas.

Visst finns det många som är skeptiska till krisrapporten. Även om många islänningar efterlyser rättvisa och en objektiv utredning där de som har gjort sig skyldiga till brott ställs till svars, så åtnjuter samhällssystemet just nu ett begränsat förtroende. Många har känslan av att det blir skattebetalarna som får ta smällen för affärsmännens äventyr och politikernas och myndigheternas brister.
Davíð Oddsson har säkert rätt i att få förväntar sig att rapporten ska leda till att ansvarslösa samhällstoppar hamnar bakom lås och bom. Men samtidigt väntar många spänt på utredningen - den kan kanske åtminstone göra någon eller några om inte straffrättsligt så åtminstone moraliskt ansvariga för finanskraschen. Förtroendet för politikerna är på sina håll så lågt att någon form av moraliskt ansvar skulle räcka ganska långt för att skapa en känsla av upprättelse.
De rykten som sipprat ut om en nattsvart rapport har knappast gjort den mindre efterlängtad. Behovet av svar och förklaringar är alltjämt stort. Även om det inte kommer att få stopp på pajkastningen, så ser det onekligen ut som att Davíð Oddsson redan nu gör sig beredd att ge sig in i en sådan för att slippa pekas ut som nationens syndabock.
Vad rapporten än säger råder det inget tvivel om att Davíð Oddsson har sin version av historieskrivningen klar. Där är Jón Ásgeir Jóhannesson den som är huvudskyldig till att ha gjort Island konkursmässigt.
Det så kallade Baugsmálið briserade i augusti 2002 när polisen genomförde en husrannsakan på Baugurs huvudkontor. Utredningen växte och växte, och så småningom kom det fram att Jón Gerald Sullenberger, en före detta affärsvän till Jón Ásgeir Jóhannesson, var den som hade satt bollen i rullning. Redan här ryktades det om att såväl Självständighetspartiet som Morgunblaðið agerade bakom kulisserna för att få till stånd en fällande dom.
Därefter följde en serie underliga juridiska turer. Fréttablaðið - med huvudägaren Jón Ásgeir Jóhannesson - publicerade mejlkorrespondens tillhörande Morgunblaðiðs dåvarande chefredaktör Styrmir Gunnarsson som påstods koppla ihop jakten på Baugur med både partiet och konkurrenttidningen, som dessutom ska ha försökt tysta ned sin inblandning i att försöka sätta dit Baugur.
I samma veva röstade den borgerliga regeringen under Davíð Oddssons ledning ja till en lag om mediekoncentration som många såg som direkt riktad mot Jón Ásgeir Jóhannesson. Han hade då kontroll över den dagliga gratistidningen Fréttablaðið, tv-kanalen Stöð 2, radiokanalen Bylgjan och webbplatsen Vísir.

Andra såg i stället Davíð Oddssons medielag som just ett praktexempel på kompiskorruption. Baugur öste pengar över Fréttablaðið och den allt mäktigare detaljhandelskoncernen hällde varenda annonskrona i de egna medierna. Morgunblaðiðs - och därmed även Självständighetspartiets - dominans på den isländska mediemarknaden var plötsligt historia. Och i dag kämpar tidningen för sin överlevnad.
Samtidigt tröskades Baugsmálið i domstolarna. Héraðsdómur Reykjavíkur underkände två års utredningsarbete - av de 40 åtalspunkterna var 18 så bristfälligt beredda att det var omöjligt att inleda en rättegång. Beslutet överklagades till Hæstiréttur Íslands som dumpade 32 av 40 åtalspunkter. De kvarvarande anklagelserna gällde olika bokförings- och skattebrott.
Ett nytt åtal lämnades in i juni 2006. Efter en rättegång i Héraðsdómur Reykjavíkur kom Hæstiréttur Íslands dom i Baugsmálið i juni 2008, nästan sex år efter razzian mot Baugurs huvudkontor. Tidigare styrelseledamoten Tryggvi Jónsson dömdes till tolv månaders villkorlig dom för bland annat förskingring, Jón Ásgeir Jóhannesson och Jón Gerald Sullenberger fick tre månader villkorligt för bokföringsbrott.

Och kampen mellan Jón Ásgeir Jóhannesson och Davíð Oddsson förs sedan i går faktiskt närmast på liv och död. Då började nämligen Fréttablaðið publicera dödsrunor i samma stil som varit något av Morgunblaðiðs kännetecken i decennier. Artiklarna ska vara ett mellanting mellan biografier och minnesartiklar. Och Fréttablaðið kräver till skillnad från Morgunblaðið dessutom inte att bilden på den avlidne måste vara ett porträtt, det får gärna vara ett foto som säger något om personens liv.
Beslutet innebär ännu tuffare konkurrens för den blödande Morgunblaðið, även om Fréttablaðið också dras med stora ekonomiska problem.
Davíð Oddsson innebar redan från första stunden ett trovärdighetsproblem för Morgunblaðið. Utnämningen stärkte banden mellan tidningen och Självständighetspartiet, samtidigt som upplagan rasade.
Han har redan visat att han kommer att kämpa för en historieskrivning där han var en av få som varnade för spekulationsekonomins följder. Frågan är bara hur många läsare som kommer att följa med på den resan. Det är nämligen inte enbart bland minnesrunorna som Davíð Oddsson och Morgunblaðið nu kämpar på liv och död.
Här kan du läsa mer om Davíð Oddssons historieskrivning på Morgunblaðiðs ledarsidor, här mer om beslutet att utse honom till chefredaktör och här mer om Kosturs kamp mot Bónus.
Här kan du läsa Hæstiréttur Íslands dom från oktober 2005, här domen från juni 2008, här åtalet från 2005 och här försvarets synpunkter på åtalet.
Andra medier om utvecklingen på Island:
Svensk koppling i isländsk valutasvindel: E24