Den 1 februari 2009 hade Jóhanna Sigurðardóttirs tid till sist kommit. På en våg av folkligt förtroende bars hon fram till statsministerposten efter protesterna som fällde koalitionen mellan Självständighetspartiet och Socialdemokraterna. Hon blev på alla sätt historisk - som Islands första kvinnliga regeringschef som dessutom petade Självständighetspartiet från regeringsmakten efter 18 år.I dag är det ett år sedan Islands första rödgröna regering tillträdde. Vänsterkoalitionen har haft 365 tuffa dagar. Valresultatet var starkt och gav egen majoritet. Men trots att regeringen därmed inte längre behövde förlita sig på Framstegspartiet var problemen långt ifrån över.
Opinionssiffrorna är visserligen fortfarande höga, där Gröna vänstern har ökat något på Socialdemokraternas bekostnad. För Jóhanna Sigurðardóttir har året varit oerhört svårt. Hon lyckades manövrera sig fram till ett ja i alltinget för att inleda förhandlingar om EU-medlemskap - trots att vissa av Gröna vänsterns ledamöter grät när de motiverade sina ja-röster. Samma hårda linje var på väg att lyckas även i Icesave-frågan ända tills presidenten Ólafur Ragnar Grímsson överraskade hela världen genom att inte godkänna lagen.
Förtroendet för Jóhanna Sigurðardóttir har dalat. Det är inte så konstigt. Arbetslösheten förväntas öka även under 2010, hushållen brottas alltjämt med stora skulder och Icesave-debatten har varit oerhört plågsam för regeringen då den dominerat samhällsklimatet sedan i juni och till synes lamslagit beredningen av andra frågor.
Finansministern Steingrímur Jóhann Sigfússon var 27 år när han 1983 valdes in i alltinget i det dåvarande socialdemokratiska partiet. Om Jóhanna Sigurðardóttirs popularitet har minskat har Steingrímur Jóhann Sigfússons stigit i nästan samma takt. Av kritikerna på högerflanken betraktas han visserligen fortfarande som en tillväxtfientlig gröngöling som gärna skulle förstatliga varenda regndroppe.Men det har blivit något av ständigt denne Steingrímur under det senaste året. Han är långt ifrån älskad av alla, men har vunnit respekt. Jóhanna Sigurðardóttir har anklagats för att hålla sig undan, verka uppgiven och ryktena om att hon planerar att avgå vill inte tystna.
Steingrímur Jóhann Sigfússon har i flera tidningskrönikor pekats ut som den enda ministern som faktiskt tycks jobba. Vad det än gäller så är finansministern alltid redo. Ständigt denne Steingrímur.
Flera förändringar inom departementen var planerade till årsskiftet men sköts på framtiden eftersom regeringen varit upptagen med Icesave-debatten. Annars hade tveklöst den trubbige och impopuläre kommunikationsministern Kristján L. Möller tillhört dem som fått tacka för sig.Uppdraget är naturligtvis otacksamt i dessa nedskärningstider. Infrastrukturprojekten får ofta vänta, och de som inte får vänta åtföljs av eviga anklagelser om favorisering. Kristján L. Möller tillhör Socialdemokraternas trotjänare men gör nu sannolikt sin sista period som minister.
Finansmarknadsministern Gylfi Magnússon har stigit i aktning medan justitieministern Ragna Árnadóttir, regeringens andra minister utan partibok, har fört en mer anonym tillvaro. Även om ingen av dem känns särskilt folklig så bär de ändå med sig en viss respekt som ämnesexperter.Gylfi Magnússon har varit aktiv i debatten och lagt fram omfattande förändringar i regelverken för den isländska finansmarknaden. Att han som ekonom också ställt sig bakom Icesave-avtalet är förstås måttligt populärt i många kretsar.
Ragna Árnadóttir tillhör regeringens mer osynliga ministrar. Hon tycks dock jobba på i det tysta och hamnar sannolikt mer i fokus om det blir aktuellt att stoppa folkomröstningen om Icesave-lagen.Både Ragna Árnadóttir och Gylfi Magnússon lär vara på väg ut ur regeringen. Jóhanna Sigurðardóttir hade enligt rykten tänkt att genomföra en regeringsombildning vid årsskiftet. Nu dröjer den i väntan på folkomröstningen. Men de oberoende ministrarna lär ryka så fort det sker förändringar i regeringen - oavsett om det är vid nyval eller interna rockader.
Ögmundur Jónasson hoppade av posten som hälso- och sjukvårdsminister eftersom han inte kunde stå bakom regeringens Icesave-linje, och är fortfarande mycket kritisk till det nuvarande avtalet. Har bland annat anklagat Sverige med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i spetsen för att vara Storbritanniens och Nederländernas springpojkar.Inom Gröna vänstern har Ögmundur Jónasson ett stort stöd och ses åter som en tänkbar ministerkandidat. Och bland de anhängare som tycker att partiet har kompromissat för mycket med Socialdemokraterna ses han också som en tänkbar ledare för ett utbrytarparti om Gröna vänstern skulle offra för mycket av hjärtefrågorna. För vissa av sina motståndare är han alltjämt något av ett rött skynke.
Ögmundur Jónasson ersattes av Álfheiður Ingadóttir som ännu så länge inte har gjort några större avtryck som hälso- och sjukvårdsminister. Skiftet såg dock till så att könsfördelningen i regeringen blev jämn. Vissa kritiker hävdade att hon varit väl entusiastisk över protesterna vid alltinget som fällde den förra regeringen, men den debatten tog aldrig riktigt fart. Álfheiður Ingadóttir kontrade med att även en folkvald politiker har rätt att demonstrera.Tuffa besparingar inom välfärden väntar. Álfheiður Ingadóttir lär därmed få fortsätta att motivera de nedskärningar som i vissa fall slår särskilt hårt mot landsbygden.
Össur Skarphéðinsson är också en minister som syns och hörs mycket. I och med att Icesave-tvisten i högsta grad är en utrikespolitisk fråga har han haft fullt upp. I synnerhet när Ólafur Ragnar Grímsson ratade Icesave-lagen och Össur Skarphéðinsson omedelbart ställde in en planerad Indienresa tillsammans med presidenten. Han konstaterade då torrt att han hade fått annat att göra.En respekterad politiker som är en trolig arvtagare på partiledarposten om Jóhanna Sigurðardóttir skulle avgå, ett jobb han redan haft en gång tidigare.
Frågan är bara vad den kommande parlamentariska utredningen om finanskraschen säger om hur Össur Skarphéðinsson och Jóhanna Sigurðardóttir skött sina jobb under åren som ledde fram till kollapsen.
Inom regeringen finns det egentligen bara ytterligare en tänkbar kandidat, socialministern Árni Páll Árnason. Han har bland annat det otacksamma uppdraget att stå för tuffare regler kring arbetslöshetsersättningen med hårdare kontroll och strängare krav. Uppfattas ofta som charmig och sympatisk, men 43-åringen skulle förmodligen behöva lite mer rutin innan han tar sig an ännu större uppgifter.Árni Páll Árnason valdes in i alltinget 2007. Har dock många års erfarenhet som politisk tjänsteman på toppnivå bland annat i Bryssel. En av Socialdemokraternas mest uttalade EU-vänner.
Utbildnings- och kulturminister Katrín Jakobsdóttir har som vice partiordförande fått arbeta hårt för att hålla ihop Gröna vänstern. Under partidagarna i Akureyri i mitten av januari strömmade kraven in till partistyrelsen om att säga upp samarbetet med Internationella valutafonden samt dra tillbaka Islands ansökan om EU-medlemskap.I opposition var Gröna vänstern emot både samarbetet och medlemsansökan, och hon har alltjämt en svår uppgift i att försvara en EU-linje som partiet egentligen inte eftersträvar. Men den var också en del av uppgörelsen med Socialdemokraterna i samband med den nya regeringsbildningen efter valet.
Även om uppdraget är tufft har Katrín Jakobsdóttir en stark ställning internt och är sannolikt favorit till att ta över ledarskapet den dag Steingrímur Jóhann Sigfússon bestämmer sig för att sluta. Ögmundur Jónasson är också en tänkbar kandidat som dock står långt till vänster om Gröna vänsterns mittfåra.
Katrín Jakobsdóttir har blivit ansiktet för många impopulära nedskärningar inom kulturen och skolan, vilket gör att hon inte är lika uppskattad utanför det egna partiet.
Fiske- och jordbruksminister Jón Bjarnason är i ännu högre grad synonym med ministern för impopulära beslut. Hur han än hanterar de planerade förändringarna av fiskekvotsystemet väntar en storm av protester. Detsamma gäller jordbruksnäringen. Att det till sist ändå blev en kvot på 130 000 ton lodda erbjuder ändå bara tillfälligt lugn.Ett frågetecken finns också för Jón Bjarnasons ställning inom regeringen. Han har till tonerna av socialdemokratiskt tandgnissel kritiserat planerna på att skapa ett stort arbetsmarknadsdepartement där även hans ansvarsområden ingår.
Näringsminister Katrín Júlíusdóttir ses som en av Socialdemokraternas mest lovande politiker. 35-åringen är skolad inom ungdoms- och studentförbunden och är redan inne på sitt sjunde år i alltinget.Hon är hyfsat synlig i debatten och känns slitstark. Det kan förstås behövas, energifrågorna som omfattar ytterligare utbyggnad till förmån för energiintensiva industrier har alltid politisk sprängkraft och läget på arbetsmarknaden är bekymmersamt. Turismen ligger också på hennes bord, en näring som är trygg att luta sig mot även i kristider.
Svandís Svavarsdóttir är ett rött skynke för de mest inbitna motståndarna som en grön minister på en grön post. Miljöministern har dock än så länge inte satt någon riktig färg på politiken, även om hon lovat att Island ska gå i spetsen för en miljövänlig och hållbar utveckling. Liksom Katrín Júlíusdóttir brottas hon med frågor där naturvärden ställs mot arbetstillfällen.Svandís Svavarsdóttir är för övrigt dotter till Svavar Gestsson, den isländske huvudförhandlaren som från vissa håll har fått mycket hård kritik för att inte ha uppnått bättre villkor för Icesave-avtalet.
