"Everything is basic in a town like this, you get your picture in the paper if you catch a fish", sjunger Hafdís Huld i "Homemade Lemonade". Det är också både det livet och den stilen hon har valt. Hon har flyttat hem från Storbritannien till en liten gård utanför Mosfellsbær med katt och egen studio. Och "Synchronised Swimmers" är inspelad i en lada i Scarborough med kacklande höns och matlagande föräldrar som gäster.Hafdís Hulds andra soloalbum är tralligare, mer akustiskt och hemtrevligt än debuten "Dirty Paper Cup". Och det är naturligtvis totalt övergulligt, en stor rosa ylletröja av luddiga refränger, välskräddade arrangemang och varma mjuka känslor.
Men det finns tack och lov också sticksiga ögonblick. "I think the sun is wasted on me, I've taken a vow of misery", funderar Hafdís Huld i "Daisy" och ser till att fixa den lilla svärta som behövs för att inte hela albumet ska sjunka i ett hav av grisskärt sockervadd.
När refrängerna inte sitter kan "Synchronised Swimmers" emellanåt kännas väl luftslottsfluffig. Men ofta är Hafdís Huld bedårande i sin skruvade diskbänksrealism. "Kónguló" är en underbar liten popdänga, "I Almost Know a Criminal" känns som en sprakande och tillbakalutad stund i terapisoffan och "Oldest Friend" är en fin skildring av både förvirring och lojalitet gentemot en vänskap vars grund känns allt mer diffus.Betyg: Tre påsar Djúpur och en ask Opal.
