På omslaget till Umsátrið - Fall Íslands og endurreisn har Island glidit långt söderut i Atlanten. Det är förstås ganska logiskt. Närheten till USA och Norden försvann i samband med finanskraschen. Vart ska Island nu ta vägen?USA svek Island. Sverige och Danmark svek Island. Därför behöver öriket en helt ny utrikespolitik. Bankkollapsen visade tydligt att gamla vänskapsband inte längre hade någon betydelse. Därför borde Island enligt Styrmir Gunnarsson också dra lärdom av finanskrisen. Stäng ambassaderna i Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn. Satsa på Asien där det faktiskt finns möjligheter till både affärer och vänskap.
Styrmir Gunnarsson är tidigare chefredaktör för Morgunblaðið och har nära band till Självständighetspartiet. Det är påtagligt på flera sätt. Dels läckte bokens små avslöjanden (mest av karaktären att den talade med den om det redan då, men också en del intressanta detaljer om hur regeringen hanterade krisen i inledningsskedet) ut till Morgunblaðið i lagom munsbitar i samband med publiceringen, dels är kritiken mot det egna partiet och tidningen mild och ytlig, om än inte helt tandlös.
Umsátrið är ett försök att såväl göra upp med det förflutna som att peka ut vägen för framtiden. Det gör att Styrmir Gunnarsson gapar efter väl mycket på bara 300 sidor.
Men vissa uppgifter och analyser är högintressanta. Som att Sveriges Riksbank knorrade mest av de nordiska länderna när likviditetsstödet till den isländska centralbanken förlängdes.
Styrmir Gunnarsson diskuterar också det utlåtande från Riksbanken som gjorde gällande att Island och EU borde dela på ansvaret för Icesave eftersom regelverket inte hade förutsett en systemkollaps. Åsikten nådde regeringen Reinfeldt som valde att inte lyssna.
Och att den rapporten inte hörsammades har säkerligen en logisk förklaring. När Gordon Browns popularitet rasade och han slog på stora terroristtrumman för att rycka upp opinionssiffrorna och finansministern Alistair Darling ljög inför folket var utrymmet för att backa och säga "Oops, vi hade visst glömt lite regler här, är ni så vänliga och öppnar plånboken" till de egna skattebetalarna obefintligt.
Så svek Sverige Island. Och sedan dess har det enligt Styrmir Gunnarsson fortsatt genom att konsekvent blockera allt inom Internationella valutafonden och EU som inte har fått Storbritanniens godkännande.
Men det hårdaste slaget är kanske inte att vänskapen har blivit mindre viktig. Det som stör Styrmir Gunnarsson mest är den svenska oärligheten. Regeringen vill inte medge att den la sig platt för Gordon Brown för att slippa en konflikt under ordförandeskapet i EU. Och den vill heller inte låtsas om att den går Storbritanniens ärenden, trots att det är ett välkänt faktum. Och en relation baserad på osanningar är naturligtvis inte mycket till vänskap.
USA valde också bort Island i samband med finanskraschen. Någon hjälp blev det inte trots utsträckta händer. Så hade det sannolikt inte blivit om basen i Keflavík fortfarande varit i bruk.
Republiken Islands utrikespolitik har varit baserad på två saker: Samarbetet med USA och de nordiska länderna. När den vänskapen inte längre är prioriterad krävs en annan färdriktning, men vart?
Det är en av de mest intressanta diskussionerna i Styrmir Gunnarssons bok. Tyvärr går det lite för snabbt - här finns lite slentriangnäll om att politiskt motiverade utnämningar inte är bra och spännande tankar om att i stället rikta in sig på Asien och fortsätta odla det tyska intresset för Island. Men analysen känns väl grumlig för att faktiskt visa vägen in i framtiden.
Annars är det här bitvis väl mycket partsinlaga. Styrmir Gunnarsson rabblar gärna alla artiklar i Morgunblaðið som på något sätt ifrågasatt bankernas storlek, men glömmer hur privatiseringarna också hyllats på ledarsidan. Den vid det här laget klassiska ledaren om att Icesave var en framgångssaga som beundrande marknadsanalytiker skulle studera i många år nämner han exempelvis inte. Och han försöker diskret släta över Självständighetspartiets del i det politiska ansvaret, och uppehåller sig i stället vid att Socialdemokraterna vid flera tillfällen sagt nej till marknadsreglering.
Men Styrmir Gunnarsson är inte alltid trogen partilinjen. I Umsátrið argumenterar han för mer direktdemokrati, stopp för gratisutnyttjande av naturtillgångar och öppnar för förändringar av fiskekvotsystemet. I dag kan fiskebaroner ha hela samhällens framtid i sin hand, en flytt av kvoten kan slå ut orten fullständigt. Det gör att kvotinnehavarna, liksom bankcheferna före kraschen, är en ohälsosam maktfaktor som kan hålla såväl de lokala politikerna som alltingets ledamöter i ett järngrepp.
Därför bör den politiska maktapparaten bantas och folkomröstningarna bli vanligt förekommande. Det är enligt Styrmir Gunnarsson ett sätt att återskapa förtroendet för politiken.
Umsátrið innehåller som sagt många intressanta tankar. Men för att vara en bok som påstår sig gå bakom kulisserna och peka ut ansvariga i en uppgörelse med Island före kraschen är den mild. Merparten av fakta har tuggats gång på gång och också åter och åter hostats upp i nya mönster efter politisk smak. Dispositionen är bitvis hopplös, diskussionerna spretiga, resonemangen ytliga, korrekturläsningen slarvig (två "kända" svenskar: Ivan Kreuger och Frida Fallin) och objektiviteten bristfällig.
Boken mynnar ut i ett pussel där läsaren själv - med en rejäl nypa salt - får försöka forma sin bild av händelserna. Och tyvärr blir Styrmir Gunnarssons visioner av framtiden heller aldrig tydligare än så.Betyg: Tre påsar Djúpur.
Här, här, här, här, här och här kan du läsa recensioner av fler krisböcker.
