
Den 8 september 1973 gjorde bröderna Guðmundur och Ólafur Benediktsson en ovanlig upptäckt när de dök i Kleifarvatn. På sjöns botten hittade de en underlig resväska. Efter att ha dragit upp väskan på land och kontaktat polisen stod det snart klart att den var full av kasserad avlyssningsutrustning.
Spåren pekade mot Sovjetunionen. Ambassaden sa sig visserligen inte ha någon som helst kännedom om utrustningen, men det var väl känt att ambassadens fordon sommaren 1973 av någon anledning ofta sågs vid just Kleifarvatn. Bara någon vecka före fyndet var dessutom ett ambassadfordon inblandat i en bilolycka vid sjön.
Fyndet, som även inspirerade Arnaldur Indriðason till att skriva deckaren
Kleifarvatn (
Mannen i sjön), utgjorde det definitiva beviset på att spioneri förekom på Island under kalla kriget.
I boken
Óvinir ríkisins kartlägger Guðni Th. Jóhannesson hur statens fiender agerade och behandlades under åren efter andra världskriget.
Historien tar sin början i mars 1949, några dagar före alltinget beslutar om att Island ska gå med i Nato. Motståndet mot inträdet var stort, och regeringen fruktade kravaller och till och med en revolution ledd av kommunister och socialister. För första gången i Islands historia tas därför beslutet att avlyssna personer som anses utgöra ett hot mot samhället - men maskorna i nätet är onekligen grova, såväl folkvalda parlamentsledamöter som tidningsredaktioner finns bland de avlyssnade.
Den 30 mars 1949 säger alltinget ja till Nato-medlemskap. Känslorna är heta och på Austurvöllur i Reykjavík har tusentals samlats för att protestera mot beslutet. Demonstranter drabbar samman med polis som använder tårgas för att skringra dem. Från båda sidor haglar sedan anklagelserna om förräderi och övervåld.
Regeringen har svårt att hantera Nato-motståndet och pekar ut demonstranterna som sovjetiska lakejer. Sympatierna för socialismen och kommunismen minskar inte på grund av medlemskapet, och många anser att regeringen har sålt Island till USA.
Oron växer i samhället. Samtidigt fiskar sovjetiska trålare allt oftare längs med den isländska kusten. Ryktet - som aldrig har bevisats - om att de utrustar motståndsmän med vapen inför en revolution växer sig starkare. Fisket befaras vara en täckmantel för att i skydd av mörkret kunna smyga sig in i avlägsna fjordar för att där beväpna övertygade isländska kommunister.
Men det där försöket att göra revolution kommer aldrig. Islands strategiska läge gör ändå att landet är intressant för både öst och väst. Nato bedriver signalspaning på flera platser i landet medan Warszawapakten i det tysta rekryterar socialistiska studenter till utbildning i östblocket. Vid ett tillfälle avslöjas också att Sovjetunionen försöker värva spioner på Island.
Motståndet mot Nato-medlemskapet mattas heller inte. Visserligen vurmar allt färre för kommunismen efter inmarscherna i Ungern och Tjeckoslovakien, men den envisa kampen mot Nato-baserna besvärar regeringen. Protestmarscher från Keflavík till Reykjavík lockar tusentals demonstranter.
Regeringens svar blir att så fort en toppolitiker är på ingång i hemlighet besluta om avlyssning av misstänkta revolutionärer. Socialistiska alltingspolitiker och tidningsredaktioner tillhörde dem som övervakades systematiskt.
Vad som kom fram genom avlyssningen är inte känt. Stora delar av materialet brändes. Men informationen ledde inte till att polisen lyckades avstyra varken någon revolution eller några terrordåd.
Guðni Th. Jóhannesson låter ana att avlyssningsbesluten ibland fattades ganska lättvindigt. Av sex dokumenterade tillfällen avbröts bara två formellt när hotet ansågs vara över. Hur länge avlyssningen fortsatte i andra fall har ingen vågat träda fram och berätta.
Men klart är att polisen med regeringens goda minne systematiskt kartlade vänstersympatisörer. Vid demonstrationer fanns polisens fotografer på plats för att få så många som möjligt av vänsteranhängarna att fastna på bild.
Åtgärderna motiverades med hotet om revolution och våldsdåd. Men regeringen ursäktade sig också med att samma saker också förekom i de andra nordiska länderna.
Fem unga män från Kópavogur var de som visade sig våga gå längst. En natt smiter de förbi vakterna och placerar flera brandbomber på Nato-anläggningen vid Hvalfjörður. Ett tekniskt missöde gör att bomberna aldrig briserar. I pressen kallas ligan för Kópamaros - ett isländskt svar på Uruguays stadsgerilla Tupamaros - och avslöjandet om gruppens planer på att genom terrordåd driva Island ur Nato väcker stor sensation.
Även om tonläget i debatten ofta var uppskruvat skildrar Guðni Th. Jóhannesson händelserna med en välgörande nypa salt. Researcharbetet är gediget och han balanserar skickligt mellan vänsterns agitation och högerns rysskräck.
Avlyssningen ter sig emellanåt slentrianmässig och panikartad. Skräcken för en socialistisk revolution trummades fram bland oroliga antikommunister, och när någon amerikansk toppolitiker besökte Island - vars säkerhetstänkande dömts ut av USA - kan övervakningen ha varit ett sätt att försöka ta alla möjligheter som fanns för att sopa bort oron. Utöver de amatörmässiga Kópamaros fanns inga tecken på att någon väpnad samhällsomstörtande verksamhet bedrevs på Island.
Att
Óvinir ríkisins - om än av naturliga skäl - innehåller ytterst lite om vad avlyssningarna gav gör ändå att många frågor dröjer sig kvar. Fanns det något i materialet som visade att hotet mot det isländska statsskicket faktiskt inte bara var hjärnspöken? Och hur kom det sig att samma personer avlyssnades i omgångar i flera års tid?
När telefonavlyssningen blev känd tecknade satirikern Halldór Baldursson sin bild av övervakningen: Ändlösa timmar av pladder och inköpslistor där det i stället för sprängmedel och vapen stod kolja och bröd.

Guðni Th. Jóhannesson står i
Óvinir ríkisins för en högintressant, välskriven och fascinerande historieskrivning. Men att läsaren inte får svar på frågan om det pratades bomber eller fisk gör tyvärr att inte ens en så gedigen bok stillar nyfikenheten helt och hållet.
Betyg: Fyra påsar Djúpur
Här kan du läsa Islandsbloggens recension av Guðni Th. Jóhannessons bok
Hrunið: Ísland á barmi gjaldþrots og upplausnar och
här kan du läsa mer om Kleifarvatn.