Himmel och helvete är Jón Kalman Stefánssons andra roman på svenska. Om fisket och vägen till något annat, om brytningen mellan nytt och gammalt i slutet av 1800-talet och en berättelse som egentligen skulle ha utspelat sig i Akureyri. I stället blev det Västfjordarna:"Island ser ut som ett djur, där Västfjordarna är huvudet. Västfjordarna är ett område där havet och fjällen har makten och människan försöker att överleva. Jag kom till Västfjordarna första gången när jag var omkring 30 år. Det var en upplevelse att flyga till Ísafjörður, ett riktigt äventyr tätt inpå de stora bergen där det ser ut som att det är livsfarligt varje gång. Första gången jag gick ut ur flygplanet fick jag som ett slag i solar plexus av fjällen, och jag kände att jag måste skriva om detta område. Jag hade först tänkt att utgå från Akureyri, men det var krafter som drog mig till Västfjordarna."
Att sätta sig i en roddbåt och styra ut mot Atlanten för att lägga nät och sätta sig och vänta på torsken samtidigt som ett oväder närmar sig var förstås livsfarligt. Men så gick det inte att resonera för över hundra år sedan, och än i dag är havet en del av islänningarna.
"Det tillhörde vardagslivet på den tiden att man måste ro ut på sjön. Man kan inte tänka att det är livsfarligt, då blir man så rädd att det blir livsfarligt. ... Om du flyr från havet, om du tar dig så långt in i landet att du inte längre märker det, då kan du glömma havet. Men du kan inte glömma att du bor på en ö. Bergen, vinden och havet, de tre kan vi aldris slippa."
Jón Kalman Stefánsson beskriver författandet som något som sker utan tanke. Tanken träder in efteråt, eftersom han vet att han måste förklara vad och varför han skriver.
"Man skriver böcker för att fånga hela djävla livet. ... Jag tänker romanen genom poesin. ... Det är ett sätt att utveckla romanformen. ... Diktningen är islänningarnas krigsfartyg. ... Folk tror att romaner är fakta. På Island läser man dem med telefonkatalogen vid sidan om för att ta reda på vem som är vem."
Han gör också kopplingen mellan naturen och samhället. Även Jón Kalman Stefánsson talar om den underliga pausen i vulkanutbrottet vid Eyjafjallajökull som höll sig lagom länge för att den parlamentariska utredningen av finanskrisen skulle kunna presenteras:
"Hela det finansiella och politiska systemet var korrupt. Det var ingen som hade en aning om vad de gjorde. Det här är otroligt skamfullt, och islänningarna var lite rädda att världen skulle visa för stort intresse för den här rapporten, så vi skruvade upp Eyjafjallajökull igen."
Jón Kalman Stefánsson hävdar att naturen för islänningarna "har varit nästan som en fiende i tusen år". Men i dag är respekten för naturen på upphällningen:
"Fimmvörðuháls var ett turistutbrott. Det var inte farligt eftersom det inte var under is och långt ifrån människor. Det gjorde att hela Island blev galna. Tusentals besökare kom varje dag till vulkanen. Polisen fick jobba för att hålla folk borta, vilket är typiskt isländskt att man inte lyssnar på någon. ... I Sverige eller i Europa har vi glömt naturen. Den är något man ser genom fönstret eller läser om. Man glömmer hela tiden att det kan vara livsfarligt, och här var det tusentals som glömde det. ... Så uppstod också en tragedi där det var två som dog. De gav sig ut på fjället i en för dålig bil i för dåliga kläder."
Citaten är hyfsat ordagranna och hämtade från Jón Kalman Stefánssons besök i Stockholm där han diskuterade Himmel och helvete tillsammans med förläggaren Svante Weyler. Här kan du läsa mer om ett tidigare besök i Sverige.
Foto: Sofia Runarsdotter/Weyler förlag
