Bankernas storlek tjugofaldigades på sju år.
Bankernas tillgångar övervärderades med 7 400 miljarder isländska kronor.
Den totala förlusten uppgår till 8 000 miljarder.
Centralbankens ledning varnade i februari 2008 för att bankerna skulle få det svårt. Statsminister Geir H. Haarde, utrikesminister Ingibjörg Sólrún Gísladóttir och finansminister Árni M. Mathiesen deltog vid mötet. Ingen gjorde något - centralbanken vidtog heller inga åtgärder.
För att förhindra krisen borde regeringen och myndigheterna ha agerat senast under 2006.
Landsbanki-chefen Sigurjón Þ. Árnason varnade i mars 2008 för att Icesave var en tickande bomb. Myndigheterna tog inte sitt ansvar för att flytta affärerna i Storbritannien från Island, en flytt som den brittiska finansinspektionen också ville få till stånd.
Davíð Oddsson hävdar att två av tre krisutredare är jäviga.
Davíð Oddsson nämns på var tionde sida i den 2 000 sidor tjocka utredningen.
Davíð Oddsson säger sig ha fått "en chock" när han fick veta att Glitnirs ägare var skyldiga den egna banken 170 miljarder.
En diger lista över journalister, politiker och ekonomer hade kopplingar till eller gynnades av bankernas expansion, vilket gjorde att granskning uteblev och det var svårt att få tillgång till information som inte friserats.
Även Icebank tycks mer eller mindre ha plundrats inifrån.
Presidenten Ólafur Ragnar Grímsson överskred de etiska ramarna för sitt ämbete i sitt arbete för att hjälpa de isländska bankerna.
Sju personer, Geir H. Haarde, Árni M. Mathiesen och finansmarknadsministern Björgvin G. Sigurðsson (som för övrigt inte fick kännedom om läget och inte bjöds in till många viktiga möten) tillsammans med finansinspektionens Jónas Fr. Jónsson och centralbankens Davíð Oddsson, Eiríkur Guðnason och Ingimundur Friðriksson anses ha misskött sina ämbeten. De kan därmed bli historiska genom att ställas inför en landsdomstol, en möjlighet som inte har utnyttjats sedan den skapades 1905. Hur det skulle funka och mycket annat hittar du på bloggen i morgon.
