Krisrapportens dom över Davíð Oddsson

Davíð Oddsson varnade för bankernas prekära läge ett drygt halvår före kraschen - men fortsatte att föra en penningpolitik som ökade inflationen och lockade fler att låna i utländska valutor. Krisrapporten fäller en hård dom över den tidigare centralbankschefen.

Att Davíð Oddsson skulle pekas ut som en nyckelfigur i rapporten var givetvis väntat. I ledarartiklar i Morgunblaðið har han sedan länge argumenterat för att allmänheten saknar förtroende för utredarna samt att resultaten varit klara redan på förhand eftersom de dessutom saknar objektivitet.

Försvaret har med andra ord förberetts under en lång tid. När rapporten offentliggjordes i går befann sig Davíð Oddsson utomlands, och i sina svar till utredarna hävdar han att två av tre är jäviga. Sigríður Benediktsdóttir har, innan hon tog plats i Rannsóknarnefnd Alþingis, sagt att finanskraschen orsakades av girighet och undermålig kontroll. Och Tryggvi Gunnarsson har en svärson som arbetat vid finansinspektionen Fjármálaeftirlitið. Den som klarar sig undan jävsanklagelser är Páll Hreinsson.

Två kritiska punkter i rapporten är att centralbanken inte drev på för en juridisk flytt av Landsbankis brittiska gren till Storbritannien samt att ett lånelöfte på 500 miljoner dollar från Bank for International Settlements frös inne sedan Seðlabanki Íslands missat att förlänga det.

Men allt är inte nattsvart för Davíð Oddsson. Den 7 februari 2008 varnade han tillsammans med Eiríkur Guðnason och Ingimundur Friðriksson statsminister Geir H. Haarde, utrikesminister Ingibjörg Sólrún Gísladóttir och finansminister Árni M. Mathiesen för att bankerna stod inför stora svårigheter. Den 1 april samma år varnade centralbanksledningen Ingibjörg Sólrún Gísladóttir och Geir H. Haarde för att sparare i Storbritannien föregående vecka hade tagit ut 193 miljoner pund från Icesave, och om bankflykten fortsatte i samma takt skulle banken bara orka överleva i sex dagar till.

Utredarna pekar dock på att varken Davíð Oddsson eller någon annan som fick tillgång till informationen agerade. I stället fortsatte Davíð Oddsson att offentligt försäkra att de isländska bankerna stod på en stadig grund. I mars 2008 sa han så här i brittisk tv:

"These banks are so sound that nothing like that is likely to ever happen. And if something would happen we would never be talking about the whole amount, because it is never like that, but even so Icelandic economy, the state being debtless, this would not be too much for the state to swallow, if it would like to swallow it."

I slutet av september samma år visade sig påståendet bli ödesdigert. När Glitnir behövde akut hjälp åsidosatte centralbanksledningen det egna regelverket för hur en sådan förfrågan skulle hanteras.

Staten köpte 75 procent av banken för fyndpriset 600 miljoner euro. På morgonen den 30 september 2008 stärktes den isländska kronan så smått och Davíð Oddsson strålade över marknadens reaktion. Men efter lunch kom domen. Kronan störtdök och köpet sågs som ett tecken på att Glitnir var hopplöst övervärderat.

Helgen då besluten som avgjorde Glitnirs öde togs är kanske den rörigaste händelsen i hela kraschen. Davíð Oddsson klev in och dikterade köpet, och höll medvetet finansmarknadsministern Björgvin G. Sigurðsson utanför de diskussioner som låg inom ministerns ansvarsområde med motiveringen att han inte var att lita på. Geir H. Haarde backade upp beslutet - när Björgvin G. Sigurðsson hörde rykten om ett övertagande av Glitnir fick han veta att de möten som hölls bara var rutinsaker.

Davíð Oddsson får också kritik för att han låtit sina personliga åsikter styra förhållandet till regeringen. Samarbetssvårigheter uppges ha varit en anledning till att Björgvin G. Sigurðsson hölls utanför när staten tog över Glitnir, och detsamma gällde in i det längsta även Socialdemokraternas dåvarande ledare Ingibjörg Sólrún Gísladóttir.

I samband med övertagandet började också kraven på Davíð Oddssons avgång att dugga tätt. Och de kom även inifrån det egna partiet. Vice partiordföranden Þorgerður Katrín Gunnarsdóttir skrev i ett mejl till ordföranden Geir H. Haarde att Davíð Oddssons förslag på en ny samlingsregering var oacceptabelt: "En sådan man måste avgå."

Två dagar senare skickade Ingibjörg Sólrún Gísladóttir ett sms till Geir H. Haarde med samma budskap: Sparka Davíð Oddsson och ersätt honom med Már Guðmundsson: "Det ökar förtroendet. Han har kontakter."

Össur Skarphéðinsson stämde in i avgångskraven. Om händelserna den 30 september 2008 säger han till utredarna:

"För första gången sa jag till honom (Geir H. Haarde) att jag ansåg att det inte var möjligt att segla genom det här med honom (Davíð Oddsson) som kom och bara dikterade vad regeringen skulle göra. Han var naturligtvis också i samma upphetsade mentala tillstånd, och var arrogant gentemot regeringen och tog ordet från Geir och sådant."

Även Björgvin G. Sigurðsson ansåg att Davíð Oddsson hade förlorat kontrollen:

"Han säger att han fruktar att den isländska finanssektorn har kollapsat och det som återstår nu är att på en gång börja arbetet med att överta bankernas alla tillgångar."

Tryggvi Þór Herbertsson, regeringens ekonomiske rådgivare och senare alltingsledamot för Självständighetspartiet, hävdar att Geir H. Haarde var närmast handlingsförlamad och att det var Davíð Oddsson som i praktiken regerade Island när finanskraschen briserade. När han som sakkunnig hade invändningar mot planerna på att förstatliga Glitnir fick Davíð Oddsson ett av många vredesutbrott:

"Där sitter statsministern och darrar som ett löv i vinden och vågar inte fatta något beslut. Han lyssnar på dig och du håller på att begrava det här. Om det här inte går igenom ska jag personligen se till så att det blir omöjligt för dig här (Island) i framtiden."

Davíð Oddsson medger att han visserligen var irriterad, men förnekar att han skulle ha hotat Tryggvi Þór Herbertsson. Vreden berodde i stället på att han nyss hade talat i telefon med Jón Ásgeir Jóhannesson. Tryggvi Þór Herbertsson slutade dock som ekonomisk rådgivare några dagar senare.

Det politiska kaoset fortsätter. Den 5 oktober meddelar Geir H. Haarde Össur
Skarphéðinsson att han anser att det vore en god idé att bilda en krisregering. Den som skulle bära ansvaret i dessa svåra tider borde också vara chef för centralbanken. Även om det aldrig sades rent ut att den påtänkte regeringschefen var Davíð Oddsson, så avvisade Össur Skarphéðinsson förslaget kategoriskt, och sade att han möjligtvis kunde nöja sig med 1800-talets frihetskämpe Jón Sigurðsson. Redan här var enligt Björgvin G. Sigurðsson koalitionen mellan Socialdemokraterna och Självständighetspartiet när att spricka.

Geir H. Haarde säger att i efterhand var de täta banden mellan honom och Davíð Oddsson inte bra:

"Naturligtvis talade vi mycket med varandra och man kan inte glömma att vi naturligtvis är gamla arbetskamrater och gamla vänner och att det nästan går 40 år bakåt i tiden. Och man kan säga att det gjort vårt samarbete komplicerat. ... När talade han med mig som sin företrädare i ämbetet utifrån något han kände till? Och när var han ämbetsmannen som rådslog med statsministern? Det var komplicerat, särskilt eftersom han ... uttrycker sig kraftfullt, dramatiserar och för sig lika dramatiskt som när han var i sitt esse. ... Man visste inte alltid vilken roll man själv eller han hade."

Davíð Oddsson hävdar å sin sida att han har blivit en syndabock samt att utredarna redan bestämt sig för vilka som skulle hängas ut som skyldiga. Han säger också att han blev förd bakom ljuset av Glitnirs ledning. Att banken hade lånat ut 170 miljarder isländska kronor till ägarna var "en chock" för honom.

Davíð Oddsson säger också att de nordiska centralbankerna i samråd med andra europeiska och nordamerikanska centralbanker bestämt sig för att offra Island genom att strypa tillgången till kapital. Beslutet ska delvis ha motiverats av att det var ett sätt att få bort de isländska bankerna från marknaden. I synnerhet i Storbritannien hade expansionen väckt heta känslor när både Landsbanki och Kaupthing Singer & Friedlander lockade med höga inlåningsräntor.

Det senare påståendet får visst stöd av utredarna. Den brittiska terrorstämplingen var en våldsam överreaktion för att visa handlingskraft och straffa de isländska bankerna. Samtidigt får såväl regeringen som Davíð Oddsson kritik för att inte ha klargjort sin inställning till insättningsgarantin.

Davíð Oddsson säger vidare att Island saknar ansvar för insättningsgarantin i Storbritannien och Nederländerna. Det finns inget i regelverket som säger att staten måste träda in om även garantifonden kollapsar. Hade bara inte regeringen låtit sig pressas till att ta ansvaret för Icesave hade dagens problem varit betydligt mindre.

På Islandsbloggen i eftermiddag: Hård kritik mot Geir H. Haarde och Ólafur Ragnar Grímsson, Jón Ásgeir Jóhannesson om bråken mellan bankcheferna och finanstopparna som pekas ut som lögnare.

Här kan du läsa mer om krisrapporten, här mer om Davíð Oddssons syn på rapporten här kan du ladda hem utredningen i sin helhet.