Strax efter klockan elva måndagen den 20 april 1970 gick en ung isländsk student in på ambassaden i Stockholm på Kommendörsgatan 35. Efter att ha bläddrat i dagstidningarna i receptionen en stund gick han ut till sina kamrater på gatan och lämnade rapport - i lokalerna fanns för tillfället inga besökare och bara två anställda. Ambassadören Haraldur Kröyer befann sig i Helsingfors.Några minuter senare stormade elva unga män in på ambassaden. När sekreteraren undrade vad de höll på med fick hon beskedet att ambassaden var ockuperad. Tillsammans med ambassadsekreteraren tvingades hon lämna lokalen.
Studenterna barrikaderade sig i byggnaden och förstörde låsen så att ingen skulle kunna ta sig in utan våld. Sedan hissade de en röd fana, hörde av sig till svenska och isländska dagstidningar och kastade ut flygblad.
En fem sidor lång programförklaring spikades upp på ambassaden. Studenterna protesterade mot usla villkor och att inflationen och ständiga devalveringar gjorde det svårt för islänningar att studera utomlands. Studiemedlen hängde aldrig med på den isländska kronans svajiga kurs, vilket gjorde att värdet kunde ha minskat med en tredjedel över en natt.
Men programförklaringen handlade inte bara om utlandsstudenternas situation. Ambassadockupanterna ansåg inte att det gick att skilja studenternas villkor från kampen för ett nytt Island. Skolväsendet och media - i synnerhet Morgunblaðið - utnyttjades för att indoktrinera folket.
Odemokratiska beslut hade enligt studenterna banat vägen för Nato-medlemskapet, som i sin tur gjorde att Island hade tagit ställning emot den vietnamesiska frihetskampen och för de fascistiska dikaturerna i Spanien och Portugal. Även Efta-medlemskapet, som då var en omtvistad fråga, dömdes för trettio år sedan ut som ett sätt att kuva arbetarklassen.
Studenterna krävde därför en isländsk revolution på socialistisk grund. Ockupationen av ambassaden i Stockholm skulle verka som en inspiration för andra att ta upp kampen.
Så blev det inte riktigt. 11.40 kom polisen till byggnaden på Östermalm. Och vid 13-tiden lämnade samtliga elva ockupanter ambassaden utan att göra motstånd. Att ta till våld var enligt studenterna otänkbart. Men av principskäl ville de inte låsa upp dörrarna för polisen, som därför i stället plockade bort dörren och gick in och hämtade dem.
Ockupationen gjorde visserligen att studenternas situation diskuterades, men deras ställningstagande för socialismen gjorde att den debatten drunknade i politiska utspel. Statsministern Bjarni Benediktsson ägnade i stället all kraft åt att fördöma idéerna om en socialistisk revolution.Någon revolution blev det förstås inte. Ockupationen lyckades heller inte bli något startskott i studenternas kamp. En vecka senare samlades isländska studenter i både Köpenhamn och Oslo för att på fredlig väg besätta ambassaderna för att försöka skapa en diskussion om utlandsstudenternas villkor. Men polisen stoppade dem.
Under efterkrigstiden sympatiserade många islänningar både med kommunismen och socialismen. Kampen inriktade sig främst mot Nato-medlemskapet och de amerikanska baserna i landet. Island hade samtidigt ett stort handelsutbyte med Sovjetunionen. Händelserna i Tjeckoslovakien och Ungern, där Warszawapakten med våld mötte folkets strävan efter större frihet, gjorde dock att de som tyckte att Island valt fel sida blev allt färre.
Sannolikt bidrog också de händelserna till att allt fler övergav tanken på en socialistisk revolution. Ockupationen av ambassaden i Stockholm var därför inte gnistan som tände elden, utan snarare en av de sista lågorna innan stödet för en röd resning dog ut helt.
