Recension: Sveitabrúðkaup (Country Wedding)

2008 var premiäråret för två isländska bröllopskomedier. Baltasar Kormákurs Brúðguminn och Valdís Óskarsdóttirs Sveitabrúðkaup. Ändå är det svårt att föreställa sig två mer olika filmer trots att några av skådespelarna medverkar i båda. Brúðguminn är en välplanerad och tajt historia baserad på ett drama av Anton Tjechov, Sveitabrúðkaup är en improviserad berättelse där både dialogen och handlingen växte fram under inspelningen.

Sveitabrúðkaup känns på det sättet ganska uppfriskande. Här finns inga vältajmade repliker som ska locka till skratt utan filmen känns hyfsat spontan. Men den är också oerhört pladdrig, vilket förmodligen är en biverkning av avsaknaden av manus.

Valdís Óskarsdóttir gav skådisarna ett skelett till berättelse: En bussresa till en kyrka på landsbygden där Barði och Inga ska gifta sig. I huset bredvid sitter en idrottstokig präst och väntar på att klara av vigseln före avsparken i dagens tv-sända fotbollsmässa.

Men det är tätt mellan vita kyrkor med röda tak på landet och genvägar blir som alla vet ofta senvägar. Och det blir inte lättare att hinna i tid när det visar sig att en i sällskapet lider av klaustrofobi och inte vågar åka genom tunnlar.

På de två bröllopsbussarna sitter ett hemligt homosexuellt par, ett vänstrande fiasko till affärsman, en ännu inte avslöjad fader, en äldre kvinna med stenhårt fokus på inköpslistan av dagligvaror, en blivande mamma, en synnerligen oönskad vigselgäst och ett gäng andra vandrande intriger.

Det idylliska landsbygdsbröllopet förvandlas snart till en resa där alla gamla lik dras fram ur garderoberna, släktens smutstvätt tvättas offentligt och alla oönskade relationsspöken gör sig påminda på nytt.

Även om spontaniteten i replikerna är angenäm så lider Sveitabrúðkaup också av friheten. Historien känns lätt krystad i sin förutsägbarhet, trots den ständiga kampen mot klockan lyckas bröllopsgästerna ständigt finna tid för nya intriger och avslöjanden samt demonstrationer av sitt fenomenalt usla lokalsinne.

Det är rätt underhållande men utmattande pratigt. Och som helhet har historien för lösa konturer för att hålla ihop.

Betyg: Två påsar Djúpur.



Ovan kan du se en trailer för Sveitabrúðkaup.

Här kan du läsa Islandsbloggens recension av Brúðguminn.