fredag 17 september 2010

Recension: Með allt á hreinu



Með allt á hreinu kan kanske beskrivas som Islands motsvarighet till Sällskapsresan eller Göta kanal. Det är en film som får många att bli lätt nostalgiska samtidigt som tiden varit allt annat än snäll mot den.

1982 var något av en annan era. Ringvägen runt Island var inte gammal, och under sommaren försörjde sig musiker genom att bränna runt på öns grusvägar och spela på danser för landsbygdsbefolkningen. Með allt á hreinu handlar om två band, Stuðmenn och Grýlurnar (de senare i filmen omdöpta till Gærurnar), som tävlar mot varandra om publikens gunst.

Filmen är full av musik, konstiga kläder och buskishumor. Hjärtat och uppfinningsrikedomen är onekligen större än budgeten. Tänk Blues Brothers fast lite mer äppelkäckt och Akureyri och Hemön i stället för Chicago.

Killarna i Stuðmenn försöker förstås ge tjejerna i Grýlurnar på nöten både på och utanför scenen, medan Grýlurnar inte är fullt lika förorättade av att könen över huvud taget tävlar mot varandra. Tjejerna är inte lika desperata och ängsliga, och fokus ligger främst på Stuðmenns försök att klara sig själva på turnén.

Resan fylls med dråpliga skämt, men så småningom tröttnar arrangörerna på det nerbantade Stuðmenn och tvingar fram en kompromiss där båda i slutändan tror sig ha dragit det längsta strået. Som tittare är det knepigt att dela den känslan. Att halvsåga Með allt á hreinu är i någon bemärkelse nästan som att ge sig på en nationalklenod, men den är säkerligen bättre som ett minne än som filmupplevelse.

Betyg: Två påsar Djúpur.

Här kan du läsa mer om Stuðmenn.