Tidsfristen snart ute för ny Icesave-lösning

I morgon löper Islands frist att svara Eftas övervakningsmyndighet om Icesave-tvisten ut. Det senaste förhandlingsbudet är en snittränta på 2,78 procent. Men det är sannolikt mycket svårare att nå en bred enighet i alltinget om ett nytt avtal än för regeringen att komma överens med Storbritannien och Nederländerna.

Island har upprepade gånger fått svarsfristen förlängd, men i morgon löper den ut. Regeringens förhoppning var att en uppgörelse om Icesave med Storbritannien och Nederländerna skulle få Efta att lägga ned ärendet, men nu finns det en möjlighet att tvisten hamnar i domstol. Och det vill varken regeringen, Storbritannien, Nederländerna eller EU - men däremot den isländska oppositionen.

Efter folkomröstningen om Icesave i mars har Nederländerna och Storbritannien backat avsevärt i sina räntekrav. I det senaste förhandlingsbudet ligger snitträntan på 2,78 procent - den föreslagna räntan 3 procent inräknat den räntefria tiden - vilket är betydligt mindre kostsamt än det avtalsförslag som fick tummen ned för på dagen nio månader sedan.

Men Nederländerna och Storbritannien vill se en bred uppgörelse för att inte riskera att presidenten Ólafur Ragnar Grímsson ännu en gång tvingar fram en folkomröstning. Och det tycks mycket svårt för regeringen att gå i land med.

Vilhjálmur Egilsson, vd för Samtök atvinnulífsins, har därför enligt Vísir tillsammans med andra toppar i näringslivsorganisationen med regeringens goda minne försökt bearbeta oppositionen - i synnerhet enskilda ledamöter från Självständighetspartiet - till att ge sitt stöd till uppgörelsen. Samtök atvinnulífsins är nämligen av uppfattningen att ett avtal är nödvändigt för att få fart på näringslivet.

Regeringen har förberett ett svar till Eftas övervakningsmyndighet. Men förhoppningen är alltjämt att kunna lösa tvisten utan att gå domstolsvägen. En sådan prövning står långt ned på EU:s önskelista eftersom rättsläget aldrig tidigare prövats. Risken att förlora handlar inte bara om insättningsgarantimiljarder utan också om trovärdigheten för det ekonomiska systemet.

Därför, skriver kolumnisten John Dizard i Financial Times, kommer Icesave-tvisten inte att avgöras i rätten utan vid förhandlingsbordet:

"One of the reasons the Icesave dispute will be settled, rather than litigated, is that European authorities do not want a definitive, Europe-wide answer to that deposit-insurance-responsibility question, or at least not yet. You can add that can to the rubbish-bin-load that is being kicked down the road."

Vid en domstolsprövning skulle EU:s och Eftas olika tolkningar av insättningsgarantidirektivet ställas mot varandra. Det skulle inte bidra till att öka förtroendet för bankväsendet. Och om Storbritannien och Nederländerna skulle förlora ligger vägen öppen för skadeståndsprocesser, spararflykt från bankerna och enorma prestigeförluster.

Icesave-tvisten kommer inte att dyka upp i alltinget på nytt förrän regeringen är säker på en tung majoritet i frågan. Och oppositionspolitikerna vill inte avslöja villkoren för att eventuellt acceptera avtalet förrän alla detaljer är slutförhandlade, rapporterar Vísir.

Per Sanderud, som basar över Eftas övervakningsmyndighet, säger till Vísir att Island inte har begärt någon ytterligare svarsfrist. Om inte det förväntade svaret övertygar Efta om att Island inte bär ansvaret för Icesave väntar en sista varning - och därefter hamnar tvisten om tolkningen av insättningsgarantidirektivet i domstol. Per Sanderud säger sig dock inte vara främmande för att ändra ståndpunkt:

"Men då måste ni komma med mycket god juridisk argumentation om varför vår första slutsats inte var riktig."

Bjarni Benediktsson, ledare för Självständighetspartiet, sade vid ett möte på den amerikanska ambassaden i Reykjavík i november förra året att han ville se en domstolsprövning av Icesave. Island skulle säga nej till att stå för insättningsgarantin och tvinga Nederländerna och Storbritannien att stämma Island. Det visar dokument läckta till Wikileaks som Vísir tagit del av.

Bjarni Benediktsson ska visserligen ha medgivit att en sådan process skulle försena den ekonomiska återhämtningen eftersom EU-länderna då skulle blockera lån till Island genom Internationella valutafonden. Men hans bedömning är att ansvarsfrågan var så tydlig att det var värt risken. Bjarni Benediktsson ska vidare ha sagt att han just då inte var särskilt sugen på regeringsmakten, utan hellre skulle stärka sin ställning till efter vårens kommunalval.

I andra läckta dokument framkommer det att finansminister Steingrímur J. Sigfússon visserligen gnisslat tänder både över regeringens inställning till IMF och Icesave, men att han överraskat i sin övertygelse att avgöra frågorna. Däremot ska han enligt den amerikanska ambassaden ha givit en väl positiv bild av Icesave-förhandlingarna. Den brittiske ambassadören hade en betydligt mörkare bild av överläggningarna, skriver Fréttablaðið.

Icesave-tvisten diskuterades regelbundet i Parisklubben. Storbritannien och Nederländerna ska enligt dokument från Wikileaks som RÚV tagit del av ha varit bekymrade över att uppgifter från förhandlingarna - som skulle ske i förtrolighet - ständigt dök upp i isländsk media.

Folkomröstningen om Icesave i mars gällde en ränta på 5,55 procent. Inför valdagen ska Nederländerna i desperation i stället ha erbjudit rörlig ränta med ett procentuellt påslag. Men försöket lyckades inte stoppa folkomröstningen. Även Storbritannien ville in i det längsta förhindra att folkomröstningen skulle äga rum.

I februari 2009, när försöken att nå ett avtal började, ska Islands förhandlingsbud enligt Nederländerna och Storbritannien närmast ha varit löjeväckande. Med hänvisning till det oklara rättsläget ville regeringen först inte ersätta hela insättningsgarantin och var inte beredd att betala någon ränta. Nästa förslag var att på lång tid ersätta insättningsgarantin, men alltjämt utan några räntekostnader.

Storbritanniens allra första förslag, i oktober 2008 i samband med att Island gjorde förfrågningar om lån från IMF, var 13,5 procent ränta och avbetalning på tio år. Island föreslog i sin tur 6 procent ränta och avbetalning på tjugo år, skriver Fréttablaðið.

Carol van Voorst, dåvarande amerikansk ambassadör i Reykjavík, skrev enligt Fréttablaðið att det fanns stora popularitetspoäng för USA att vinna genom att driva på frågan och stoppa EU:s blockering av Islandslånen vid Internationella valutafonden. Det skulle dessutom kunna komma väl till pass på grund av Islands alltjämt strategiska läge och om Keflavíkbasen på nytt behövde användas. Vid ett nej vore amerikanska intressen i fara.

Men allra bäst hade det varit om storlånet från Norge hade blivit verklighet. Det hade, enligt den brittiske ambassadören Ian Whiting, gett både Storbritannien och Island att känna sig som segrare i tvisten.

Landsbanki ska dessutom ha vänt sig till den amerikanska ambassaden när molnen började att torna upp sig på finanshimlen. Bankens ledning anade nämligen att den egna regeringen inte skulle kunna hantera krisen, och ville därför att USA skulle bistå med råd. Ett av argumenten ska ha varit att 31 procent av Landsbankis skulder på 11 miljarder euro var hemmahörande i USA och Kanada.

Under mötet på den amerikanska ambassaden representerades Landsbanki av två styrelseledamöter. De uppmanade amerikanerna att agera för att få den isländska regeringen att svälja stoltheten, handla snabbt och samarbeta med IMF. Det visar dokument som läckts till Wikileaks som Vísir tagit del av.

Här kan du läsa mer om Icesave.