måndag 4 april 2011

Isländska öar som bildats av vulkanutbrott

Havet kokar och sjuder och ur det stiger en svart ö av rykande aska och lava. Ungefär så låter de historiska beskrivningarna av de isländska öar som har bildats av vulkanutbrott. Så har skett vid åtminstone sex tillfällen under de senaste 800 åren.

Surtsey reste sig ur havet i samband med ett underjordiskt vulkanutbrott som började 1963. Ön fick också två kortlivade syskon, Jólnir och Syrtlingur, som snabbt eroderade och svaldes av vågorna.

Utbrottet var typiskt för hur Västmannaöarna uppstått. Ögruppen är betydligt yngre - flera miljoner år - än det isländska fastlandet. Hemön formades för omkring 5 000 år sedan och bestod först av flera mindre öar som länkades samman av lava från nya vulkanutbrott.

Sex mil sydväst om Reykjanes ligger Eldeyjarboði. Skäret är sannolikt en rest av Nýey, en ö som bildades vid en undervattenseruption år 1783. Ön observerades först av en fartygskapten den 1 maj, alltså en dryg månad före det omfattande vulkanutbrottet vid Laki som orsakade förgiftning och massdöd samt vars gasutsläpp förmörkade himlen i hela Europa. I loggboken beskriver kaptenen hur havet fräste och kokade samtidigt som enorma mängder vulkaniskt material kastades upp ur jordens inre och bildade nytt land.

Nýey döptes av Kristian VII, den dåvarande kungen av Danmark. När ett skepp med flera danska dignitärer anlände till platsen sommaren därpå för att officiellt inlemma Nýey i kungariket samt utföra vetenskapliga undersökningar var ön försvunnen. Utbrottet är dock förhållandevis väldokumenterat, och Eldeyjarboði är sannolikt resterna av Nýey.

Det är också här, längs med den så kallade Reykjanesryggen, som den vulkaniska aktiviteten är omfattande och skapar förutsättningar för att skapa nytt land. Nýey är långt ifrån den första ön som har bildats här sedan Island befolkades.

I samma område reste sig kortlivade öar ur havet även 1211, 1422 och 1583. Öarna beskrivs i texter från den aktuella tiden och uppgifterna får stöd av geologiska fynd. Gígeyjar, som bildades 1583, finns också med på den karta över Island som biskopen Guðbrandur Þorláksson ritade samma år. Gruppen av krateröar placerades där sydost om Eldey.

År 1372 bildades en ny ö vid Grímsey eller möjligen närmare Kolbeinsey norr om det isländska fastlandet. Utbrottet kunde ses från stora delar av den norra fastlandskusten, men någon expedition gjordes aldrig till den sannolikt kortlivade ön.

Under de senaste 800 åren har alltså åtminstone sex öar eller ögrupper bildats runt den isländska kusten. Surtsey är dock - möjligen med undantag för spåren av Nýey vid Eldeyjarboði - den enda som lyckats överleva och inte helt försvunnit i Atlantens djup. På havets botten finns dock spår av syskonen Jólnir och Syrtlingur i form av förhöjningar.

Surtsey har eroderat snabbt och har förlorat omkring hälften av sin storlek sedan utbrottet. Men om ön ska sväljas av havet kommer det att ta tid, sannolikt åtminstone 100 år. Även om erosionen alltjämt är påtaglig så har den bromsats av den allt rikare växtligheten på ön. Det tyder på att Surtsey kommer att finnas kvar på kartan under en avsevärd tid.

Uppgifter om nya öar finns också från åren 1456, 1613, 1884 och 1896. De anses dock för vaga eller opålitliga för att kunna dra några definitiva slutsatser ifrån.

Här kan du läsa mer om Surtsey och här mer om Kolbeinsey.

Källor: Vísindavefurinn, Veðurstofa Íslands, Jarðvísindastofnun