torsdag 30 juni 2011

Recension: The Rough Guide to Iceland och Lonely Planet: Iceland



2010 skulle bli det stora turiståret då kronans ras skulle locka rekordmånga besökare till Island. Så vaknade en vulkan som inte erupterat på nästan två sekel och skrämde resenärerna just under den period som många bokar sina resor. I slutändan blev dock inte effekterna särskilt stora - antalet besökare under 2010 väntas sluta på en marginell minskning jämfört med rekordåret 2009.

Guideboksgiganterna Rough Guides och Lonely Planet prickade dock in nya Islandsböcker för att möta den förväntade rusningen, Lonely Planet i maj och Rough Guides i juni 2010.

Innan gnället börjar är det kanske bra att slå fast att Rough Guides och Lonely Planet står för de i nuläget bästa guideböckerna om Island. På svenska finns två tunna böcker från Berlitz och Fyris - bägge är slentrianöversatta från engelska förlagor, tunna, oinspirerande och räcker på sin höjd för en helg i Reykjavík.

Rough Guides och Lonely Planet är mer åt bibelhållet. Gedigna och välskrivna (även om texterna återanvänds och tuggas om från upplaga till upplaga) men säkerligen utmattande för den måttligt intresserade som inte planerar ett stopp i varje fiskeläge.

Att de senaste utgåvorna dök upp lagom till sommaren betyder dock inte att de innehåller särskilt färsk information. De få gånger ordet Eyjafjallajökull nämns så är det inte i samband med något vulkanutbrott, utan i bästa fall var upplysningarna korrekta sommaren 2009.

I synnerhet Lonely Planet Iceland luktar gammalt. På ryggen står det 100% researched & updated, men det är ett påstående som definitivt ska tas med en nypa salt. Att uppdateringen är slarvig i Reykjavík gör mindre då utbudet av hotell och restauranger är så stort, men att missa skojiga nyheter - från 2009 eller tidigare - i orter som Þórshöfn och Þingeyri känns lite tristare eftersom de bidrar till att ge hela samhället karaktär.

Lonely Planet känns inaktuell oftare än Rough Guides The Rough Guide to Iceland. Läsaren får veta att handboll är en stor idrott på Island med en åttondeplacering från 2007 års VM-turnering som en höjdpunkt. Informationen om OS-silvret från sommaren 2008 kanske hinner fram till Lonely Planet lagom tills det är dags för nästa uppdatering om några år.

Trots bristerna är det ändå bara att vara tacksam för att Lonely Planet pysslar med resehandböcker. Författarna Fran Parnell och Brandon Presser har nämligen knappast någon framtid som politiska analytiker framför sig - att skriva att Island sannolikt kommer att införa euron som valuta 2011 skvallrar kanske inte om någon vidare koll på läget.

Nåja. Gnällgnällgnäll. I övrigt märks det att Lonely Planet nu är inne på den sjunde utgåvan av Islandsguiden. Tipsen är vettiga och faktafelen få. En småirriterande grej är att boken är så fokuserad på sommarturister - den som vill ha koll på öppettider och priser under lågsäsong får ofta söka sig vidare. Ingen av guiderna gör heller några ansträngningar att lista de museer i Reykjavík som av författarna anses vara av minst intresse för utbölingar - synd för den som älskar att frottera sig med gamla mynt, läkemedel, kvinnohistoria och annat skoj.

Rough Guides bok om Island är den fjärde i ordningen. Den är snäppet mer ambitiös, kostar i regel några kronor färre, har aningen mindre plottriga kartor men ett något sämre register och är kanske det bästa köpet - även om den som är riktigt anal kan irritera skiten ur sig på grund av konsekvent genomförda avstavningar som Hallgrím-skirkja, Ísaf-jörður och Stykkish-ólmur. Och så känns det lite billigt att inse att det kan räcka med två besök för att ett ställe ska föräras Rough Guides kvalitetsmärkning av författarna David Leffman och James Proctor. I vanliga fall brukar utmärkelsen marknadsföras som något som erhålles först efter enträgna tester av kräsna och luttrade världsresenärer.

Invändningarna är trots allt i regel på sandlådenivå. Både Lonely Planet och Rough Guides böcker är genomarbetade och stilsäkra. Förmodligen sneglar författarna rätt mycket på varandra. Ofta missar nämligen bägge böckerna samma saker: Snjáfjallasetur i Dalbær, Selasetur Íslands i Hvammstangi, gästhemmen i Þórshöfn, det enda fiket i Bakkafjörður, havsmonstermuseet Skrímslasetrið Bíldudal i Bíldudalur och så vidare.

Skillnaderna mellan dem är så små att ingen annan än kalenderbitaren behöver köpa båda. Och den som nöjer sig med en kan med fördel låta valet falla på The Rough Guide to Iceland, som är en noslängd före Lonely Planet i kvalitet.



Ovan kan du se filmer från ett trevligt ställe som både Rough Guides och Lonely Planet missar - Café Simbahöllin i Þingeyri. Här kan du läsa recensioner av fler guideböcker.