Tiden och fisket viktigast i Islands EU-förhandlingar

Islands förhandlingar om EU-medlemskap inleddes formellt i går. En dag av symbolisk betydelse för EU-vännerna, medan motståndarsidan tog det som ett lika kategoriskt långfinger åt den egna självständigheten. Men EU skyndar långsamt och hoppas att tiden ska vända opinionen innan det är dags att ta itu med väsentligheterna.

Med sedvanligt pompa och ståt välkomnade EU:s utvidgningskommissionär Stefan Füle i ett pressmeddelande i går förhandlingarna:

"This accession conference marks an important step forward in Iceland's accession process. I am pleased that at this early stage of negotiations we open four and even close two negotiating chapters, and I am confident that this achievement provides momentum to meet the challenges of the accession process."

I klartext i stället för byråkratiska betyder det ungefär att han hoppas att islänningarna ska hinna glömma Icesave-tvisten innan det är dags att börja traggla fiskepolitik. Med undantag för jordbruket och valfångsten är alla förhandlingar utom fisket snarast ett spel för galleriet. Men EU har naturligtvis goda skäl att inte vilja snabbspola fram till det intressanta.

Utan långtgående undantag är det osannolikt att islänningarna kommer att rösta ja till EU-medlemskap. Att ta upp EU:s regelverk rakt av är, enligt utrikesminister Össur Skarphéðinssons anförande i går, omöjligt för Island. Han säger också till Reuters att förhandlingstempot kommer att dikteras av fisket - som oavsett när EU inleder överläggningarna på området lär blir det som avslutas sist:

"It all hinges on fisheries. If they (EU officials) listen to our arguments carefully and accept our arguments ... it will be swift. ... My logic tells me we will come to a deal ... But based on my experience, those negotiations will be difficult, drawn out and might postpone the final outcome ... I assume fisheries will be the last chapter to be finished."

Den här inställningen är förstås ingen överraskning för EU:s förhandlare. Och nöjda islänningar skulle kunna få norrmännen att tugga frågan ett varv till.

Men vägen dit är lång. Statsminister Jóhanna Sigurðardóttirs tidsplan är sedan länge blott en utopi, och så länge Icesave-tvisten förblir olöst kommer den att hänga som en skugga över förhandlingarna.

Att EU valde att med kraft backa upp Storbritannien och Nederländerna i konflikten är en viktig del av förklaringen till den EU-skeptiska majoriteten på Island i dag. Problemen i Grekland och Irland har dessutom understrukit att euron inte är osårbar. Makrillkriget mellan Island och Färöarna å ena sidan och EU och Norge å andra sidan har heller inte gjort några underverk för unionens popularitet.

EU:s beslut att inleda förhandlingarna på områden så sömniga att två av dem omedelbart kunde bockas av säger alltså en hel del om unionens taktik. Förutom en lösning på Icesave-tvisten - där EU inte ännu en gång är en av motståndarsidans huvudaktörer - behöver Jóhanna Sigurðardóttir tid. Frågan är om hon har kraft att vända opinionen ännu en gång.

Jóhanna Sigurðardóttir är något av statsministern med nio liv. Hon har överlevt tre misslyckade Icesave-avtal, lotsat ett förhandlingsbeslut om EU-medlemskap genom alltinget trots att en klar majoritet av ledamöterna är emot inträde i unionen, fällts för brott mot den jämställdhetslag hon själv stod bakom, sett regeringens breda majoritet minska till att bli beroende av en tidigare politisk vilde, och navigerat den första delen av en ny fiskelagstiftning i hamn.

Men hon ser trött ut, populariteten är försvunnen och förtroendet förbrukat. Och nya strider inom regeringen väntar.

För omstuvningarna av departementen saknas i dag majoritet i alltinget. Ministrarna Ögmundur Jónasson och Jón Bjarnason anser att EU-förhandlingarna går utanför det mandat som alltinget gett. De är ändå mindre besvär än den andra, och tyngsta delen, av den nya fiskepolitiken som ska klubbas i höst. Frågan är bara av vilka.

Både oppositionen och oberoende utredare sågar förslaget och hävdar att det riskerar att ödelägga fiskenäringen genom att försvåra investeringar och förhindra långsiktighet. Jóhanna Sigurðardóttir håller inte med och vill att en ny utredning tittar närmare på de regionalpolitiska konsekvenserna av en omfördelning av kvoterna. Finansmarknadsminister Árni Páll Árnason tvivlar liksom flera andra socialdemokrater i alltinget. Och hela förslaget är mer Socialdemokraterna än koalitionspartnern Gröna vänstern, där flera ledamöter är tveksamma.

Jóhanna Sigurðardóttir har en majoritet av islänningarna bakom sig när det gäller att förändra kvotsystemet. Att storföretagen har gynnats på bekostnad av det småskaliga fisket är ingen kontroversiell åsikt. Men att gå från den ståndpunkten till att riva upp ett system som är hållbart, går med vinst och ger miljarder till statskassan är inte lika enkelt.

Den inhemska debatten om fiskepolitiken är ännu en anledning till att Jóhanna Sigurðardóttir behöver tid. Frågan handlar inte om EU, men gör att fiskets betydelse som en ekonomisk ryggrad i kristider oavbrutet nöts i medierna. En sådan påminnelse lär i sin tur bli en del av EU-debatten när det väl finns ett förhandlingsresultat om just fisket.

Socialdemokraternas och Jóhanna Sigurðardóttirs kräftgång i opinionen betyder dock inte att EU-frågan på något sätt är död eller avgjord. Partiet är visserligen det enda där EU-anhängarna är i majoritet, men i synnerhet inom Självständighetspartiet finns många EU-vänner som ännu inte har vågat komma ut ur garderoben. Om de dessutom tar med sig plånboken in i den kommande valrörelsen betyder det rejäla kampanjpengar.

Mot dem står fisket och lantbruket. Kanske också Icesave-tvisten.

Jóhanna Sigurðardóttirs tidsplan är i dag ett minne blott. Möjligen är det även det som talar för möjligheterna att få opinionen att svänga. Tid är EU-vännernas största förhoppning när det gäller Island. Det tycks som att Stefan Füle har förstått den saken genom att börja med att bocka av några självklarheter.

Här kan du läsa mer om Island och EU.