måndag 12 september 2011

Recension: Björn Bjarnason: Rosabaugur yfir Íslandi

Den har kallats historiens längsta blogginlägg. Och det är egentligen det enda rimliga sättet att läsa Björn Bjarnasons tegelsten Rosabaugur yfir Íslandi. För att vara ett försök till en någorlunda objektiv historieskrivning är det en av de pinsammaste böckerna som någonsin sålts i de isländska bokhandlarna.

Björn Bjarnason är före detta justitieminister. När det isländska rättsväsendet utredde misstänkt brottslighet inom Jón Ásgeir Jóhannessons affärsimperium, där Baugur-koncernen utgjorde navet, hamnade han tillsammans med vännen, partikamraten och regeringskollegan Davíð Oddsson, vars son dessutom var Björn Bjarnasons mångårige assistent, i skottgluggen.

Jón Ásgeir Jóhannesson hävdade att polisutredningen var politiskt motiverad, att Baugur var för framgångsrikt för att Självständighetspartiets konservativa krets skulle kunna tolerera företaget och därför fabricerade anklagelser som fick rättsmaskineriets hjul att börja snurra. Särskilt besvärande blev det när han köpte Fréttablaðið, den gratisutdelade huvudkonkurrenten till det inofficiella partiorganet Morgunblaðið - där för övrigt Björn Bjarnason var en av aktieägarna.

En bitter strid utkämpades i media, alltinget och domstolar med ständiga anklagelser och smutskastning mellan lägren. I slutändan dömdes Jón Ásgeir Jóhannesson till tre månaders villkorlig dom för bokföringsbrott.

Att de infekterade turerna kring Baugur - med intrikat korsägande och hisnande lånecirkus som huvudingredienser - borde granskas och har förutsättningarna för att vara lysande läsning är givet. Rosabaugur yfir Íslandi är inte den boken.

Björn Bjarnason berättar att han stödjer sig på offentliga källor för att undvika tveksamheter kring historieskrivningen. Notsystemet är prydligt. Men om det är någon som hade haft förutsättningar att få Självständighetspartiets innersta krets att tala ut om Bauguraffären i stället för att tugga om det som redan ältats i oändlighet är det kanske just Björn Bjarnason - med direktlinje till Davíð Oddsson och andra makthavare och dessutom själv en nyckelperson.

Några sådana ansträngningar gör inte Björn Bjarnason. Han föredrar att idissla sådant som redan cirkulerat i massmedia. Och det där med objektiviteten är det - tänk Jimmie Åkesson skriver biografi om Mona Sahlin - sisådär med.

Björn Bjarnason lämnar nämligen gärna de offentliga källorna långt bakom sig när han förklarar vilka avskyvärda motiv Fréttablaðið hade när de genom opinionsmätningar konstaterade att statsminister Davíð Oddsson aldrig tidigare varit så impopulär eller att attacker mot regeringen och rättsväsendet synkroniserades i det fördolda.

Björn Bjarnason uppfinner med partipolitisk rättrogenhet de förklaringar han behöver för sin historieskrivning och förtiger det som inte passar. Det stinker. I stället skildrar han Självständighetspartiets vedermödor att sätta dit dem som enligt honom hotade den hälsosamma konkurrensen och trodde sig stå över lagen.

Fram träder en yxigt retuscherad bild av ett parti som gjorde sitt yttersta för att bromsa en farlig samhällsutveckling. Och svårigheterna att dra Baugur inför rätta visar, skriver Björn Bjarnason, hur besvärligt det var att agera förebyggande.

Rosabaugur yfir Íslandi är alltså i lika hög grad ett försök att nödtorftigt tvätta sig själv, Davíð Oddsson och resten av partikamraterna från ansvar för tillkortakommanden i samband med finanskraschen och i stället skylla den på Socialdemokraterna. Det var enligt Björn Bjarnason nämligen ett misstag att inte den parlamentariska kriskommissionen behandlade även Bauguraffären. Eftersom koncernen, med Jón Ásgeir Jóhannesson i spetsen, tömde bankerna inifrån hade en sådan utredning varit lämplig. Och, förstås, visat att Självständighetspartiet hade agerat föredömligt.

Björn Bjarnason är inte heller - utöver oändliga efterhandsrättfärdiganden - intresserad av att diskutera sin egen roll i Bauguraffären. Att som aktieägare i Morgunblaðið stå bakom ett lagförslag som riktar sig mot huvudkonkurrenten Fréttablaðið stinker jäv lång väg. Men inte hos Björn Bjarnason. Där var aktieposten på 1,07 procent så liten att den saknade betydelse. Banden mellan partiet och tidningen var heller inget bekymmer.

Att Jón Ásgeir Jóhannesson vid flera tillfällen som ägare gått in och försökt göra Baugurmedierna till sin egen åsiktsmegafon är beklämmande och ett praktexempel på dåligt ägarskap. Men när pekpinnarna kommer från Björn Bjarnason och Morgunblaðið, där förhållandet mellan tidning och parti snarare är svängdörrar än vattentäta skott, blir resultatet oundvikligen ett praktfullt magplask.

De mest incestuöst episka höjderna i boken nås dock när Björn Bjarnason, utan att meddela läsarna, låter chefredaktören Davíð Oddsson kommentera statsministern Davíð Oddsson. Föga förvånande tycker chefredaktören att statsministern handlade korrekt. Det är lika delar storslagen komik som djup tragik.

Rosabaugur yfir Íslandis förtjänster är att den, bortsett från de ständiga ideologiska tiraderna, ändå gör ett hyfsat jobb att spalta upp de många turerna i Bauguraffären. Björn Bjarnason går dock ofta vilse i sin iver att nita Baugurtopparna. Han påstår till exempel felaktigt att Jón Ásgeir Jóhannesson dömdes för förskingring, ett misstag han senare bett om ursäkt för i ett uttalande men som affärsmannen enligt Eyjan ändå tänker stämma honom för:
"Det är uppenbart att Björn skrev så i boken medveten om att det var felaktigt. ... Vem tror på att han inte vet hur domen föll i Baugurmålet när han skriver en bok på 400 sidor om fallet? Det här visar Björns karaktär och hur långt han är beredd att gå."
Jón Ásgeir Jóhannessons påståenden om medvetna historieförfalskningar går att diskutera. Om det skulle vara en insmugen lögn är den lätt att genomskåda och sänker författarens och bokens trovärdighet. Den som vill plantera fejkade uppgifter om sin ärkefiende hade kunnat göra det på smartare sätt.

Men det säger ändå en del om hur insyltad Björn Bjarnason är i Bauguraffären, och hur olämplig han är som författare till en någorlunda objektiv bok om den. Allt han skriver kan anklagas för att vara en partsinlaga. Och han gör heller inget för att lyfta debatten till nivån ovanför partipolitiskt käbbel.

Rosabaugur yfir Íslandi sällar sig likt en frälsningsskrift till de redan troende till den digra samlingen av försvarstal publicerade i den isländska finanskrisens kölvatten. Den är självförhärligande, partisk, navelskådande och proppad av obekräftade spekulationer och onyanserade påståenden. Björn Bjarnasons bok stinker. Ungefär lika illa som den smutsiga tid han försöker beskriva.

Betyg: En påse Djúpur.