När Skúli Alexandersson var åtta år började bygget av den enorma sillfabriken i Djúpavík. Nu vill den tidigare alltingsledamoten grunda en intresseförening som säkrar att fabriken kan leva vidare.Bygget av sillfabriken började 1934. När den togs i drift året därpå var den Islands största byggnad gjuten i betong. De två hus som tidigare funnits i Djúpavík fick snart sällskap av flera. Under högsäsong arbetade flera hundra personer i den avlägsna viken. När sillen försvann lämnade arbetarna Djúpavík, och orten föll i glömska.
Fabriken stängdes för gott 1954 efter sex magra år. Då hade redan sillfabriken vid Eyri i grannfjorden bommat igen, och de allt sämre fångsterna utlöste även kriser i sillberoende orter som Siglufjörður och Raufarhöfn.
År 1972 stoppades sillfisket helt och hållet. När det återupptogs fyra år senare var det enligt ett kvotsystem som skulle förhindra utfiskning, en metod som så småningom skulle stå modell för hela det isländska fiskekvotsystemet.
Att Djúpavík 1965 fick vägförbindelse med övriga Island hjälpte inte befolkningsutvecklingen. Allt fler av husen användes bara som sommarbostäder, och 1982 flyttade den sista året runt-boende söderut.
Samma år besökte Reykjavíkbon Ásbjörn Þorgilsson Djúpavík för att se hur hans farfar levt. Idén om att ge nytt liv åt det öde fiskeläget växte fram. Han sålde bilverkstaden och flyttade tillsammans med hustrun Eva Sigurbjörnsdóttir till Djúpavík. Först köpte de sillfabriken och sedan de gamla arbetarbostäderna. Planen var att börja odla lax, men när de förväntade bidragen frös inne valde de att i stället öppna ett hotell.
Sommaren 1985 tog de emot de första gästerna till Hótel Djúpavík. De har vid flera tillfällen fått statliga bidrag till att renovera sillfabriken, men sett till det enorma behovet bara en droppe i fjorden. Ändå står den åtminstone kvar som ett monument över en tid som flytt, där grannfabriken i Eyri snart bara är ett skelett av betong och stål.
Den 7 juli 2003 invigde Eva Sigurbjörnsdóttir och Ásbjörn Þorgilsson en utställning om livet i Djúpavík i den gamla fiskfabriken. Sedan dess har den blivit en plats för utställningar och konserter.
Skúli Alexandersson var bara åtta år när bygget påbörjades. Han är själv uppvuxen på en gård vid Reykjarfjörður bara några hundra meter från fabriken. Som 16-åring tog han 1942 studenten i skolan på Reykjanes, och började på 1950-talet ägna sig åt köpmanskap och fiske. Han är i dag bosatt i Hellissandur på Snæfellsnes.
År 1971 tog han för första gången plats i alltinget som ersättare för Socialdemokraterna, och mellan 1979 och 1991 representerade han Vesturland i parlamentet.
Skúli Alexandersson vill nu grunda en intresseförening med målet att bevara sillfabriken i Djúpavík. Syftet är att samla människor som är beredda att arbeta ideellt för att säkra att en viktig del i regionens historia inte går förlorad.
Héðinn Ásbjörnsson, son till Eva Sigurbjörnsdóttir och Ásbjörn Þorgilsson samt sommarjobbare på hotellet, säger i Morgunblaðið att han välkomnar initiativet. Familjen tar gärna emot hjälp - både i form av bidrag och arbete - för att kunna underhålla fabriken:
"Vårt mål är att bevara huset och vi gör det på alla tänkbara sätt. ... Det här märkliga huset måste bevaras men naturligtvis behöver man sedan hitta en modern roll för det."Ett framtida användningsområde är enligt Héðinn Ásbjörnsson att hålla fler evenemang i fabriken.
Här kan du läsa mer om Djúpavíks historia.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar