I dag finns omkring 60 000 registrerade skjutvapen på Island. Utöver det finns ett okänt antal illegala vapen. Omkring 30 000 personer har vapenlicens, och någon allmän vapenamnesti har inte hållits sedan 1968, skriver Fréttablaðið.
Inrikesminister Ögmundur Jónasson sade efter terrordåden i Norge att en översyn av vapenlagen kan bli aktuell. Syftet vore att minska antalet vapen.
År 1581 fattade en domstol i Västfjordarna ett helt annat beslut. Då fastställdes att varje islänning skulle vara beväpnad. Domen skulle tagits upp på nästkommande allting, men så skedde aldrig och beslutet fick därmed ingen effekt utanför regionen.
Bakgrunden var en piratattack mot Eggert Hannesson på gården Bær vid Rauðisandur år 1579. Flera sjöröverier hade tidigare drabbat den isländska landsbygden, och när Magnús Jónsson satte sig på domarstolen två år senare sågade han tidigare initiativ att konfiskera och förstöra medborgarnas vapen - något som sågs som ett sätt att minska risken för att islänningarna skulle revoltera mot det danska styret.
Redan 1580 kom den första vapenlasten till Island med sex bössor och åtta spjut för varje län. Vapnen skulle avskräcka pirater från att attackera boplatser längs den isländska kusten.
Magnús Jónsson gick ett steg längre och fastslog att varje islänning skulle bära vapen. Beväpningen skulle enligt domen anpassas efter de ekonomiska resurserna - den som hade råd med ett skjutvapen skulle skaffa ett sådant, medan den som hade det sämre ställt kunde nöja sig med en värja.
Vapnen kom till användning 1615. Den hårda vintern gjorde att isen låg kvar i fjordarna ända in på försommaren. Boskap dog och befolkningen hungrade.
Tre baskiska valfångstfartyg anlände till Reykjarfjörður på Strandir under sommaren. När de skulle återvända söderut i september förstörde en storm två av skeppen. Tre personer miste livet. Övriga 83 delade upp sig i grupper, spred sig över Västfjordarna och planerade hemresan.
Fångstmännen tvingade i oktober samma år först till sig en båt och gav sig sedan in och stal salt och torkad fisk från gårdarna vid Dýrafjörður och Þingeyri. Svaret blev lika våldsamt som blodigt. I skydd av mörkret attackerade lokalbefolkningen baskerna - 13 personer dödades och bara en enda fångstman lyckades undkomma. Kropparna kastades i det iskalla havet.
När Ari Magnússon, sysselman i Ögur, fick höra om händelserna vid Dýrafjörður bestämde han sig för att göra processen kort med de fångstmän som uppehöll sig på Snæfjallaströnd. Han samlade ihop ett femtiotal beväpnade män och gick till attack. På Æðey dödades fem basker och i Sandeyri på fastlandet resterande tolv i gruppen.
Ari Magnússon såg till att han innan han gav sig i väg för att söka efter de baskiska fångstmännen att döma dem till döden för deras gärningar. Hans far var Magnús Jónsson, samma domare som fastslog att islänningarna skulle bära vapen.
Ari Magnússon gav sig också ut efter den tredje och största gruppen av fångstmän. I januari 1616 spårade han upp dem vid Tálknafjörður och sköt en och skadade en annan. Men vädret var för dåligt för att de beväpnade islänningarna skulle få fatt på fångstmännen.
Baskerna övervintrade vid Vatneyri vid dagens Patreksfjörður. När det första engelska fiskefartyget dök upp på vårkanten lyckades de borda det och segla söderut. Om fångstmännen lyckades återvända till hemlandet förtäljer inte historien. Den får dock kanske ett slut i Tapio Koivukaris roman Ariasman – kertomus valaanpyytäjistä, som ges ut på finska i höst och på isländska nästa år.
Här kan du läsa om en piratattack som drabbade Västmannaöarna år 1627.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar