onsdag 23 november 2011

Isländskan och lånorden - igen

Islänningarna bor inte längre i torvhus, känner till fler klädesplagg än islandströjan och petar inte tänderna med fiskben. Det här vet de flesta svenskar. Islänningar kör bil, hänger på Facebook, pratar i mobiltelefoner och betalar med kort - och allt detta för övrigt i större utsträckning än svenskar.

Ändå finns det något slags uppfattning hos somliga kulturskribenter - den här gången i GT - att språket sitter inlåst i torvhuset och inte släpps utanför dörren innan Íslensk málnefnd, Islands motsvarighet till Språkrådet, har haft det i karantän för att vädra ut all sjuklig utländsk påverkan innan det släpps fritt i munnarna på de fiskbenstandpetande ylletröjorna.

Det torde ta sisådär tre minuter för den som inte talar isländska att konstatera att språket faktiskt inte har rest en Berlinmur mot omvärlden. Den som talar svenska och försöker läsa en isländsk text kommer nämligen att känna igen sig - kanske för att ég och jag eller rauð och röd är ganska lika, kanske för att texten är skriven av en bloggari och publicerad på Internetið eller framförs av en emmsjé som ägnar sig åt rapp.

GT har dock en mer isolationistisk föreställning om isländskan:
På Island, där man konsekvent ratar utländska låneord har world wide web döpts till veraldarvefurinn, 'världsväven'.
Även om språkvården med framgång har lanserat flera inhemska alternativ för att slippa låna in ord - tölva och sími är de vanligaste exemplen - så har den många gånger också misslyckats. Flatbaka har till exempel aldrig lyckats konkurrera ut pizza, utan språkvården får nöja sig med att hoppas att stavningen pitsa får större spridning. Och kvartetten bjúgaldin, glóaldin, rauðaldin och tröllasúra har aldrig haft någon som helst chans mot banani, appelsína, tómatur och rabarbari i frukt- och grönsaksavdelningen.

GT är inte ensamt om att skriva in sig i exotifieringstraditionen. När en svensk cirkus kom till Island på 1950-talet saknades enligt Sveriges Radio ett ord för företeelsen i isländskan. Det första pressbelägget för lånordet sirkus återfinns dock i Stefnir från 1898. Hringleikahús debuterar i pressen 1925, men har aldrig lyckats utmanövrera lånordet.

Íslensk orðabók är den isländska motsvarigheten till Svenska Akademiens ordlista. Båda böckerna är deskriptiva, och beskriver det språk som används snarare än det språk som borde användas. Íslensk orðabók har 94 000 uppslagsord jämfört med SAOL:s 125 000, men vinner å andra sidan kampen om flest vulkanrelaterade substantiv på knockout.

Nå. Den senaste omarbetningen gjordes i samband med 2007 års utgåva. Där återfinns visserligen Veraldarvefurinn, ett översättningslån av engelskans world wide web, men även kortformen Vefurinn liksom Internetið, Netið, Alnetið och Lýðnetið. Internetið är förstås inget lånord som har smugit sig förbi språkvårdskarantänen, utan syftar på hur islänningarna sitter i sina torvhus och väver fisknät av fårullstråd medan GT:s kulturredaktion tittar storögt på exotismen.

Nä. I Íslensk orðabók samsas Internetið med andra lånord som bröns (brunch), syndikalismi (syndikalism), kókospálmi (kokospalm) och melankóliskur (melankolisk). Och lånorden behandlas enligt samma principer i både Íslensk orðabók och SAOL och genomgår en anpassning i böjning, stavning och uttal.

Ja, isländskan är något mer restriktiv än svenskan när det gäller lånord och anpassningen tuffare - någon motsvarighet till en pluralform som designers skulle knappast släppas igenom i en ordbok i dag. Men nej, det är inget isolerat språk som står fritt från utländsk påverkan.

Islänningarna har alltså för länge sedan lämnat torvhusen. Förhoppningsvis gör GT:s kulturredaktion snart detsamma.

Här kan du läsa mer om isländska lånord.