torsdag 24 november 2011

Recension: Óttar Sveinsson: Útkall við Látrabjarg

Räddningsaktionen är förmodligen en av de mest krävande någonsin. Att i bitande vind, hällande regn och tät dimma dra upp strandsatta sjömän uppför en 180 meter hög nedisad klippvägg med ständigt fallande istappar och stenar. Och att göra det på en av Europas mest ogästvänliga och isolerade platser.

Året var 1947. Den brittiske trålaren Dhoon förliste vid Látrabjargs klippor vid Västfjordarna i en storm några dagar före jul. Avståndet på 70 meter till den smala stenstranden innan berget sköt upp mot himlen hade lika gärna kunnat vara en ocean. Att överleva vågor, vind och sten var otänkbart.

Tre sjömän omkom strax efter förlisningen. För övriga tolv började en tröstlös väntan i fukt och kyla. Timmarna gick, spriten dracks allt hetsigare, hoppet falnade för varje minut som vädret vägrade ge med sig.

Dhoon förblev dock inte oupptäckt. Något annat fartyg kunde visserligen inte komma i närheten, men djungeltrumman gick varm mellan fårbönderna i trakten. Något måste göras - att ta sig nedför Látrabjargs klippor under hopplösa förhållanden och försöka rädda de skeppsbrutna fiskarna.

På sommaren var det ett nyttigt nöje att samla fågelägg från klippskrevorna. Ibland hände det att någon fick sätta livet till, något som lokalbefolkningen inte gärna talade om. Att trotsa is, mörker, vind och regn för att göra om samma nedstigning under vintern hade ansetts otänkbart. När bönderna tidigt på morgonen gav sig av för att vandra mot Europas västligaste punkt räknade alla med att sällskapet som återvände hem inte skulle vara fulltaligt.

När den första gruppen utan några betydande skråmor firats nedför klipporna vidtog nästa utmaning - att skjuta en räddningslina som satte sig i Dhoons skrov. Det första skottet gick obemärkt förbi hos besättningen. Vågorna och diset svalde alla tecken på en nära förestående och osannolik räddning. Försök nummer två satt perfekt. Undan för undan började de skeppsbrutna trotsa bränningarna och påbörja det mödosamma klättrandet mot strandremsan.

Klockan tickade snabbt, mörkret föll över berget. De brittiska sjömännen insåg snart att det värsta inte alls var förbi. De skulle tillsammans med några av islänningarna tvingas att övernatta vid Látrabjargs fot med några klippor som enda skydd för det stigande tidvattnet. Och därefter den hårresande upplevelsen av att bli uppdragen 180 meter mot fallande istappar och sten.

Fler och fler bönder från grannskapet ansluter. Några för med sig hästar, andra förnödenheter. Alla släpar sig fram i ett snötäckt väglöst land för att bistå vid berget. När sjömännen så småningom firats uppför klippan förundras de över den tysta effektiviteten. Ingen säger knappt ett ord, ändå sker räddningsarbetet med en systematik som om det hade varit en väl inövad aktion.

När telefonerna och telegraferna börjar att vakna slås världen snart med häpnad över räddningsinsatsen. Utan lokalbefolkningens exakta kunskaper om bergets natur och lämpliga leder hade ytterligare tolv liv gått förlorade. Samtliga inblandade hedrades sedermera för sina insatser av drottning Elizabeth.

Óskar Gíslason bestämmer sig sommaren 1948 för att göra en film om händelsen. Räddningsarbetarna kastar sig den här gången med gott mod utför klipporna. Men regissören lyckas aldrig få klart för sig hur han ska spela in den mest farofyllda delen av räddningen, när besättningen tar sig ur vraket till stranden.

Nästan på dagen ett år efter Dhoons förlisning kommer svaret. Den brittiska trålaren Sargon går i en storm på grund nära Patreksfjörður. Vinden och regnet ger inte med sig. Ännu en gång trotsar bönderna i området vädret och utför exakt den räddningsaktion Óskar Gíslason tidigare inte lyckats filma.

Men den här gången ruvar en skugga över räddningen. Elva sjömän mister livet medan sex klarar sig. Den sista besättningsmannen som lämnar Sargon förklarar för islänningarna att inga fler är vid liv. Flera dagar senare flyter dock ett lik upp vid stranden, ett tydligt tecken på att åtminstone en person som befunnit sig i en annan del av fartyget försökt rädda sig genom att trotsa stormen och simma till land efter att räddarna gett sig av.

Den gnagande vissheten sätter sin prägel på hela bygden. Räddningsaktionen är inte ett uppskattat samtalsämne. Liket som hittas vid stranden är för räddarna beviset på att det hade gått att göra mer för de skeppsbrutna.

Avslöjandet är den tunga nya uppgiften i Óttar Sveinssons Útkall við Látrabjarg. Som författare har han specialiserat sig på dramatiska räddningsaktioner. Den korthuggna kvällstidningsprosan kan ibland bli en smula överdramatisk, men efterforskningarna är oerhört gedigna och spänningen darrar mellan raderna - trots att utgången har varit känd i 64 år.

Óttar Sveinsson har närmast gjort sig till kung i en helt egen genre. Útkall-serien är en pålitlig bästsäljare och boken om förlisningarna vid Látrabjarg är en av de vassaste. Kunnig, genomarbetad och med hög nagelbitarfaktor.

Betyg: Fyra påsar Djúpur.