lördag 10 december 2011

Recension: Nanna Árnadóttir: Zombie Iceland

Radion tystnar, telefonsamtalen förblir obesvarade och gatorna fylls av sunkiga typer som raglar omkring i Reykjavík utan att vara de sista hemsläntrarna efter nattens festande. De klär sig illa, rör sig ännu taskigare, fattar trögt men tycks lyckas nosa rätt på doften av färskt människokött. Jepp, det är zombier som har intagit den isländska huvudstaden.

I samband med bygget av ett nytt kraftverk går något snett. Ett luftburet virus förvandlar islänningarna till en nation av lallande odöda kannibaler. Överlevarna är få. Syskonen Barbara och Lóa Dís är några av dem, uppfödda på en strikt diet av zombiefilmer och domedagsprofetior. Barrikaderade i lägenheten börjar kampen för att hitta ett sätt att ta sig ut ur staden och hindra zombierna från att ta sig in i bostaden.

Så småningom börjar allt fler zombier sniffa sig fram till lägenheten där det alltjämt finns färskt kött att snaska på. Ett utbrytningsförsök blir nödvändigt. På den glesbefolkade landsbygden kan karnivorpuckona rimligtvis inte vara så många. Men för att kunna ge sig ut på jakt efter en fristad i ensligheten måste någon i sällskapet offra sig - för att som kanonmat kunna distrahera de annalkande horderna.

En roman om en zombieinvasion av Reykjavík har onekligen en viss absurditetsfaktor. Det är förstås allt annat än smakfullt och bisarrt är bara förnamnet - blodet stänker, kulorna viner, zombierna skiter på sig och folk börjar utan närmare förvarning då och då nafsa på varandra.

Nanna Árnadóttir behärskar den lakoniska galghumor som krävs för att gå i land med en så vansinnig historia. Hon serverar dråpligheter och allehanda äckel utan att röra en min. Vilket förmodligen är det enda sättet att skriva en sådan här bok utan att fastna i genrens alla klyschor.

Inte mindre bisarrt är att boken Zombie Iceland, som är skriven på engelska, siktar in sig på turister. Olika isländska företeelser förklaras i fotnoter - från recept på tvättäkta köttsoppa till den inhemska badkulturen. Hur många som faktiskt suger i sig sina grundläggande Islandskunskaper genom att läsa om hur zombierna tar över ön är oklart, men blotta tanken på att kombinera basal besökarinformation med hjärndött massmördande är roande.

Det tar en stund innan berättelsen tar fart, innan stämningen sätter sig. Efter en trevande inledning blir den allt svårare att släppa ifrån sig, och slutscenen är obetalbar. Den bild som dröjer kvar är inte de lemlästande dårar som hankar sig fram på Reykjavíks gator, utan glassätargalningen Skúlis briljant skildrade sista ögonblick bestående av lika delar livsvisdom och brutalhumor.

Betyg: Fyra påsar Djúpur.