
Den kallades
búsáhaldabyltingin, köksredskapsrevolutionen, när tusentals islänningar samlades på Austurvöllur i Reykjavík för att genom bankande på kastruller och stekpannor visa politikerna i alltinget att finanskrisen var en händelse som inte gick att sopa under mattan. När nationen stod på ruinens brant och samhällets fundament tycktes på väg att rivas upp med rötterna malde alltinget på som vanligt. Den 20 januari 2009 skulle en ny alkohollagstiftning debatteras.
På dagen tre år senare röstade en majoritet av alltinget för att på nytt låta pröva åtalet mot förre statsministern Geir H. Haarde. Om det går snabbt kan det finnas ett beslut om rättegången blir av eller inte redan om tio dagar. Efter fredagens omröstning riktar Gröna vänsterns Þráinn Bertelsson och Álfheiður Ingadóttir avgångskrav mot inrikesminister Ögmundur Jónasson, medan Rörelsen vill få bort talmannen Ásta Ragnheiður Jóhannesdóttir - en åsikt som Socialdemokraternas ungdomsförbund delar.
På torget samlades för tre år sedan tusentals islänningar för att kräva ansvarstagande och lägga grunden till ett bättre samhälle. I fredags fanns några enstaka på åhörarläktarna. När de gjorde sig hörda blev de utkörda.
Valet till alltinget våren 2009 var historiskt. För första gången fick Island en vänstermajoritet. Regeringen talade om transparens och demokrati, om slutet på särintressenas makt och svågerpolitikens era. Det talades om ett nytt Island. Island av i dag är dock alltjämt gamla Island.
Politiken tog en vänstersväng, men den politiska kulturen har snarare försämrats än förbättrats. Honnörsorden om respekt och genomskinlighet har aldrig omsatts i praktiken. Från höger till vänster har personstriderna och skyttegravspolitiken dominerat. I opinionsmätningarna brukar bara runt hälften av islänningarna kunna uppge vilket parti de skulle rösta på i ett alltingsval - det är snarare fascinerande att så många hittar något att rösta på, än att de potentiella soffliggarna utgör halva väljarkåren.
Socialdemokraterna och Gröna vänstern skulle göra upp med vänskapskorruptionen och Självständighetspartiets och Framstegspartiets traditionella delahälftenpolitik. Så blev det inte. Utnämningar till statliga toppjobb görs fortfarande efter partibok, ofta utan att tjänsterna utannonseras. Den konstruktiva samhällsdebatten kom av sig i takt med att koalitionens majoritet minskade mandat för mandat - sällan har någon partipiska använts så flitigt som Jóhanna Sigurðardóttirs.
Hur stor del som är regeringens förtjänst går att diskutera. Ryggradsnäringarna - aluminiumindustri, fiske och turism - har blomstrat efter krisen, burit upp samhället och förhindrat den totala kollaps som tycktes nära förestående hösten 2008. Arbetslösheten kommer att vara ett problem många år framöver, det finns farhågor om att en välutbildad generation är förlorad och aldrig kommer att återvända till hemlandet, och tusentals hushåll har stora ekonomiska svårigheter.
På sikt ser det ändå hyfsat ljust ut för Island. Finanskraschen har också gjort att landet står ganska väl rustat inför den oro som nu präglar Europa. Bankerna är redan bantade, hushållens köpfest är sedan länge över och bostadsmarknaden kan knappast bli mer djupfryst än den varit under de senaste åren.
Men ett nytt Island är oerhört långt borta. Den ekonomiska krisen är på väg att ebba ut. På den politiska krisen finns ingen lösning i sikte. Regeringen är historiskt impopulär - men räddas sannolikt av att förtroendet för oppositionen är ännu lägre.
I alltinget finns i dag fem partier som samtliga har interna problem. Deras gemensamma ansvarstagande - ingen nämnd och ingen glömd - för att lägga grunden för ett nytt Island har hittills varit resultatlöst. Sett till den politiska kulturen har den innevarande mandatperioden varit den sämsta i republikens historia. Det är svårt att se hur islänningarna ska kunna återfå respekten för alltinget om folkvalda kan tänka sig att kalla varandra för fascistkossor, horor och hota med stämningar för förtal.
De kommunalval som ägde rum våren 2010 innebar en större politisk omvälvning än det alltingsval året innan som gav Island en historisk rödgrön koalition. Lokala partier oberoende av de fyra traditionella jättarna - Självständighetspartiet, Socialdemokraterna, Gröna vänstern och Framstegspartiet - blev sammantaget näst störst. I många större städer formades grupper för att ta ansvar för den egna kommunen. Ofta av personer som helt saknade politisk erfarenhet, men som ansåg att de befintliga alternativen var så usla att de omöjligen kunde göra ett sämre jobb.
Hur rättvist detta är går förstås också att diskutera. Men kanske kan de kommande femton månaderna fortsätta att peka ut något slags färdväg för ett nytt Island. I sommar väljs en ny president. Övertalningskampanjerna för att få Ólafur Ragnar Grímsson att ställa upp en femte gång har inletts - han är belastad av att ha agerat dörröppnare och hejaklack åt de investerare och bankirer som bidrog till att få nationen på fall, men också älskad för sitt motstånd mot EU och Icesave. För många sympatisörer är han något slags garant för att Island inte backar för mycket i förhållande till EU, ett slags nödbroms som kan förhindra oönskade beslut från alltinget. Det går förstås även att diskutera det demokratiska i detta.
I dagsläget ser det ut som att tio partier kommer att ställa upp i nästa alltingsval. Flera av utmanarna har på förhand mycket goda chanser att ta sig över femprocentspärren. Ambitionerna speglar också den kris som dagens politiska partier står inför - inte på något sätt har de lyckats återupprätta den trovärdighet som gick förlorad i samband med finanskraschen.
Utöver president- och alltingsvalen skulle en tredje grundbult i ett nytt Island kunna vara grundlagsrådets förslag till en ny konstitution. Intresset från alltinget har dock svalnat betydligt. Framstegspartiet var entusiastiska för tre år sedan - Vigdís Hauksdóttir gick i
DV nyligen så långt att hon kallade förslaget "ett skådespel" och "skräp". Regeringen vill alltjämt folkomrösta i frågan, men det hinns inte med före nästa alltingsval. Och blir det en borgerlig majoritet som tar över lär förslaget snabbt förpassas till papperskorgen.
På Austurvöllur för tre år sedan beskrevs Island av många som en bananrepublik. Vid flera tillfällen placerades bananklasar utanför ingången till alltinget. Även om protesterna i dag närmast har tystnat har inte misstron förbytts till förtroende.
Socialdemokraterna har under Jóhanna Sigurðardóttirs ledarskap visserligen varit enat men också ett parti där ordföranden stakat ut den politiska riktningen utan att förankra den i alltingsgruppen. På senare tid har sprickor i fasaden börjat visa sig. Och hon lär knappast leda partiet i ännu en valrörelse. Jóhanna Sigurðardóttir har fått kritik för att vara trött, osynlig och maktfullkomlig. Visserligen uppnådde hon huvudmålet, en isländsk ansökan om EU-medlemskap, men på bekostnad av ett fungerande regeringssamarbete.
Gröna vänstern har, för första gången någonsin i regeringsställning, satt något slags inofficiellt rekord i interna stridigheter. Steingrímur Jóhann Sigfússon leder ett parti som ständigt hotar att falla sönder vid varje tung kompromiss med koalitionspartnern Socialdemokraterna. Det är dock hyfsat sannolikt att han leder partiet även i nästa val - men frågan är om han då gör det som representant för ett parti som ytterligare dränerats på medlemmar.
Rörelsen valdes in i alltinget som Medborgarrörelsen. Uppgiften var att förändra alltinget och komma bort från de traditionella prioriteringarna av särintressen. Förändringen av den politiska kulturen gick dock så där när interna konflikter snart fick de fyra ledamöterna på kollisionskurs inte bara med varandra utan också moderorganisationen. Inför nästa val försöker Medborgarrörelsen på nytt bli sams med Rörelsen. Utan det lär femprocentspärren förbli en hägring. Birgitta Jónsdóttir har genom sitt samröre med Wikileaks blivit internationellt känd, men politiskt har Rörelsen inte lyckats uträtta någonting. Den likaledes internationellt omtalade medielagstiftningen som Rörelsen drivit på för att genomföra är långt borta.
Självständighetspartiet bjöd vid senaste landsmötet in både Geir H. Haarde och Davíð Oddsson som talare. Så hade knappast skett om medlemmarna hade sett de tidigare partiledarna som medansvariga för finanskraschen. För dem som inte sympatiserar med partiet är det snarare en bekräftelse på att där varken finns insikt om vad som bidrog till krisen eller någon vilja att ta ansvar för den. Bjarni Benediktsson lär visserligen leda partiet i nästa val, men frågan är alltjämt om Davíð Oddsson i rollen som chefredaktör för Morgunblaðið är den som bestämmer. Bjarni Benediktsson fick förra året i samband med folkomröstningen om Icesave lära sig att priset för att gå emot Davíð Oddsson är högt, och att de egna väljarna hellre följer den gamle ledaren än den nye. Och i den världen skrivs
hrunið ('kraschen') inom citationstecken och
búsáhaldabyltingin kallas
pottaglamur ('kastrullbuller').
Framstegspartiet har den yngsta snittåldern i alltinget och genomförde den mest omfattande förnyelsen i samband med valet 2009. Sigmundur Davíð Gunnlaugsson hade lagom hunnit bli medlem innan han valdes till partiordförande. Oerfarenheten visade sig snabbt när han samma år backade upp den rödgröna övergångsregeringen utan att få något i utbyte. Sedan dess har kovändningarna varit många och Framstegspartiet har svängt åt en mer nationalistiskt präglad politik. Sigmundur Davíð Gunnlaugsson har trots envetet Icesave-motstånd inte fått opinionssiffrorna att lyfta, och sitter inte helt säkert inför nästa val.
Det är fem ganska sargade partier som i dag ska representera det isländska folket. Inget av dem har i praktiken stått för någon förnyelse. Det politiska klimatet präglas av revirstrider och i debatten ligger svartmålningen av motståndarna alltid nära till hands. Det var knappast vad islänningarna röstade på för snart tre år sedan - och kanske inte vad de kommer att rösta på om ett år.
Här kan du läsa mer om rättsprocessen mot Geir H. Haarde.