måndag 12 mars 2012

Därför kommer Geir H. Haarde att frias av landsdomstolen


Åtalet mot Geir H. Haarde omfattar totalt omkring 4 000 sidor. Redan på pappret var det tunt, i rätten har det blivit ännu tunnare. Åklagaren Sigríður J. Friðjónsdóttir har under rättegångens första vecka försökt ge en bild av en statsminister som blundade för varningssignaler och avstod från samråd med viktiga statsråd och tjänstemän.

Sigríður J. Friðjónsdóttir fick åtalet i knät från alltinget. För en jurist - och numera också riksåklagare - måste förutsättningarna te sig underliga. Litet manöverutrymme att ändra åtalspunkterna, än mindre handlingsutrymme att ta strid med alltingets majoritet och lägga ned åtalet.

I vanliga rättsprocesser ska åtal inte ske om åklagaren inte anser sig ha tillräckliga bevis för en fällande dom. Hur Sigríður J. Friðjónsdóttir har värderat bevisningen i det här fallet är omöjligt att säga.

Men hela processen har också varit underlig för Geir H. Haarde. Ett och ett halvt år efter åtalsbeslutet fick han i måndags för första gången ge sin syn på de händelser som utgör grunden för misstankarna.

Han gjorde det lugnt och stadigt men med underliggande stridslystenhet. Under måndagsmorgonens första timme försatte Geir H. Haarde inga chanser att förklara sin oskuld.


Sedan dess har hans beteende förändrats i takt med att Sigríður J. Friðjónsdóttir misslyckats att backa upp åtalspunkterna. Geir H. Haarde går närmast omkring och myser i pauserna, talar spontant med journalisterna på plats, skakar hand och småpratar med vittnena - de flesta är gamla vänner eller arbetskamrater.

Det vittne som ljuger inför landsdomstolen riskerar själv att dras inför rätta. Kanske har inget vittne ännu talat direkt osanning, men det är uppenbart att alla inte säger hela sanningen.

Landsdomstolen myllrar av kloka tjänstemän som förstod att finansbubblan skulle spricka två eller tre år innan det ekonomiska storhetsvansinnets era tog slut. Frågan är naturligtvis hur Island kunde drabbas av en så omfattande kris om det fanns så lång tid att förbereda sig inför den.

Mycket i Hreiðar Már Sigurðssons vittesmål ska möjligen tas med en nypa salt. Slutsatsen att det var nödlagarna som sänkte Kaupþing kan onekligen diskuteras. Men han ställer en i högsta grad relevant fråga till Davíð Oddsson när han undrar hur den som såg krisen närma sig redan år 2005 kunde kasta bort 800 miljoner euro av skattebetalarnas pengar på att köpa aktier i Glitnir.

Och alla de där som såg kraschen närma sig. Varför skrek de sig inte blåa i ansiktet om de var så tvärsäkra? Det är också en fråga ingen ställer.

Universalsvaret lyder således: Jag gjorde det jag skulle. Det var andra som brast i ansvar. Och frågan är om det är Geir H. Haarde som ska bära ansvar för detta.


Under måndagen var medietrycket stort. På tisdagen hade de flesta utländska journalisterna redan lämnat Reykjavík. Från och med onsdagen har rättegången varit för de närmast sörjande - isländska journalister, Geir H. Haardes familj och intresserade islänningar.

Beslutet att hålla rättegången i Þjóðmenningarhúsið är minst sagt underligt. Det är inte tillåtet att på något sätt spela in och sända förhandlingarna, trots att både åklagaren och försvaret har sagt ja till att bevilja ett sådant undantag. Det är i sig en brist. Rättegången är unik i Islands historia - och den kan endast upplevas av 75 personer på plats. Vid vissa med spänning emotsedda vittnesmål räcker platserna inte till och nyfikna får vänta utanför på en ledig plats.

Det är trångt, varmt, obekvämt och kvavt. Och det är långt ifrån det land som på många områden faktiskt tillämpar stor öppenhet - varenda minut av varje alltingsdebatt direktsänds över nätet och Islands minst populära tv-kanal. Alla domar läggs ut i fulltext på nätet. Vem som helst kan se en ensam alltingsledamot traggla igenom en motion som varje människa i världen vet inte går igenom, vem som helst kan ta reda på vem som senast snattade korv på Bónus.

Men en rättegång mot landets tidigare regeringschef blir mediernas ansvar att förmedla till folket. Det gör de, men med politiska förtecken. Den första rättegångsveckan är en vecka när det är uppenbart att det är Davíð Oddsson, Geir H. Haardes personliga vän och ideologiska mentor, som styr fiskelobbyns husorgan. I Morgunblaðið pekar varje rubrik på att bankerna är att skylla för kraschen. I DV - som i sin tur har sina politiska favoriter och icke-favoriter - får Geir H. Haarde i stället veta att varningarna duggade tätt runt omkring honom men att han trots detta på något sätt lyckades missa dem.


Risken för Geir H. Haarde att han skulle behöva skaka galler var liten redan innan rättegången. Efter fem dagars förhandlingar har den krympt till nanonågonting. Han säger det själv till alla som vill höra - Sigríður J. Friðjónsdóttir får ingenting med sig.

Geir H. Haarde kommer med all sannolikhet att frikännas. Det betyder inte att han inte har del i ansvaret för krisen, men att det är ett ansvar som inte är brottsligt. Politiker har rätt att - inom rimliga gränser - begå misstag. Hittills har åklagaren inte lyckats visa att Geir H. Haarde medvetet brustit i ansvar.

Det politiska ansvaret har han - till skillnad från de socialdemokratiska ministrar som ingick i samma regering - faktiskt i någon mån tagit genom att dra sig tillbaka. Dessutom känner varenda islänning till verbet haardera, att inte agera trots alla tänkbara tecken på att så borde ske. Om ordet en gång dyker upp i en ordbok har Geir H. Haarde i alla fall fått ett symboliskt och förmodligen inte helt oförtjänt straff.

Här kan du läsa mer om rättegången mot Geir H. Haarde.