Småskalighet och traditionalism fick islänningarna att överleva 1400-talets katastrofer. Annars hade Island kunnat gå samma öde till mötes som de västnordiska bosättningarna på Grönland. Det visar en brittisk och isländsk forskarstudie av tefralager publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences.Island drabbades aldrig av digerdöden när sjukdomen drog över Europa under 1300-talets mitt och krävde många miljoner människoliv. I stället drabbades befolkningen av två katastrofala epidemier under 1400-talet. Pesten drog in över Island och dödade mellan 1402 och 1404 omkring hälften av invånarna. Nästa epidemi svepte in över landet mellan 1494 och 1495 med nästan lika förödande konsekvenser - sjukdomen nådde aldrig Västfjordarna vilket gjorde att dödstalen var något mindre.
Samtidigt blev livsvillkoren för örikets befolkning allt tuffare. Den lilla istiden gjorde klimatet kallare och mer instabilt. Flera vulkanutbrott drabbade också Island under detta århundrade - som Katla 1416 och någon gång mellan 1480 och 1500, på Reykjanes 1422, i närheten av Hekla 1440 och Veiðivötn 1477.
Befolkningen levde vid den här tiden främst på får och kor. I mindre utsträckning fanns getter och hästar. Även fåglar, fågelägg, fisk, val och säl ingick i dieten.
Forskare vid University of Edinburgh och Háskóli Íslands har genom studier av femton tefralager undersökt hur befolkningen reagerade på epidemier och vulkanutbrott. Svaret visar sig vara att islänningarna inte förändrade sitt sätt att leva nämnvärt. Boskapshållningen fortsatte som tidigare - men förmodligen i något mindre skala. Och det, menar forskarna, kan ha bidragit till att hålla ön vid liv.
I studien argumenterar forskarna mot tesen att anpassningsförmåga och flexibilitet är en viktig egenskap för samhällen som drabbas av katastrofer. På Island var det snarare småskalighet och traditionalism som räddade befolkningen.
Tefrastudierna visar också hur erosionen påverkat landet. Trots de omvälvande förändringarna med sjukdomsepidemier och vulkanutbrott valde befolkningen att hålla sig med samma djur - främst får och kor - i liknande skala och under översyn.
Ett skifte till mer får än kor hade inneburit en mindre arbetsinsats men ökad erosion eftersom får till skillnad från kor fick gå ute större delen av året. Och ett överflöd av betande boskap hade utsatt den redan hårt prövade naturen för ännu större påfrestningar. I stället tycks det enligt forskarna som att både kor och får värderades på samma sätt som innan katastroferna.
I studien menar de att detta kan ha visat sig avgörande långt senare. Med Lakis utbrott 1783 inleddes många långa år av enorma svårigheter. Det talades till och med om att läget för islänningarna var så hopplöst att de borde evakueras till Danmark. Forskarna skriver att befolkningens agerande 300 år tidigare kan ha varit den lilla faktor som alltjämt gjorde ön beboelig. Med ännu större erosion hade konsekvenserna för djur och människor kunnat vara ännu svårare.
I förlängningen kan detta enligt forskarna även ha bidragit till att Island levde vidare, men att de nordiska kolonierna på Grönland avvecklades när klimatet blev hårdare, handelsfartygen blev alltmer sällsynta och valrossbetar - som var den främsta exportvaran - inte längre stod lika högt i kurs.
Här kan du läsa mer om Laki.
