I den parlamentariska kriskommissionens rapport kritiserades Ólafur Ragnar Grímsson för att utomlands ha agerat dörröppnare åt isländska affärsmän och bankirer. Utredarna ansåg att han gick längre än någon tidigare president gjort för att gynna privata intressen. Han saknade visserligen formell politisk makt, men som statschef och representant för det isländska folket hade han ändå stora möjligheter att utöva inflytande för inhemska företag på utländska marknader.
Ólafur Ragnar Grímsson förmedlade enligt rapporten en högdragen, förskönad och nationalistisk bild av den ekonomiska expansionen. Han hävdade att framgångarna och överlägsenheten gick att härleda till islänningarnas historiska arv.
Men som president talade han alltid som representant för folket, och där låg enligt utredarna Ólafur Ragnar Grímssons ansvar. Som statschef borde han inte kunna agera hand i hand med privata företag efter eget godtycke.
Som motmedel föreslog utredarna att presidentens roll skulle tydliggöras i grundlagen, att det skulle skapas ett regelverk för presidentens utbyte med andra länder och att etiska regler skulle införas som bland annat reglerade på vilket sätt presidenten fick ge sitt stöd till näringslivet.
Jóhanna Sigurðardóttir tog så småningom upp frågan i flera brev till Ólafur Ragnar Grímsson. Utöver pliktskyldiga artighetsfraser rådde närmast iskyla mellan statschefen och regeringschefen. Ólafur Ragnar Grímsson menade att etiska regler var onödiga och några liknande fanns heller inte för presidenter i närstående länder.
Statsvetaren Eiríkur Bergmann Einarsson beskrev för RÚV situationen som ett kallt krig mellan Jóhanna Sigurðardóttir och Ólafur Ragnar Grímsson. Historikern Guðni Th. Jóhannesson sade i Morgunblaðið att någon liknande ordstrid aldrig tidigare utspelat sig mellan statsministern och presidenten. Statsvetaren Birgir Guðmundsson menade i DV att ordväxlingen var typisk för Ólafur Ragnar Grímssons syn på ämbetet - han anser sig ha ett direkt mandat från väljarna och behöver därför inte låta sig styras av alltinget eller regeringen.
Presidentens sätt att avfärda Jóhanna Sigurðardóttir väckte starka känslor inom regeringspartierna. Gröna vänsterns Björn Valur Gíslason skrev i ett blogginlägg att Ólafur Ragnar Grímsson i stället för att ena nationen var en distanslös bråkmakare och fridstörare. Och grundlagsrådsledamoten Ómar Ragnarsson sjöng i anslutning till Socialdemokraternas landsmöte en omstöpt partivisa där den avslutande textraden om Ólafur Ragnar Grímsson enligt Fréttablaðið förvandlats till Go to hell and stay there please.
Mot bakgrund av detta lägger nu sju alltingsledamöter en motion där de kräver att ett etiskt regelverk införs för presidenten. De hänvisar till att Ólafur Ragnar Grímsson spelade en mycket aktiv roll i den ekonomiska expansionen men inte har visat något nämnvärt intresse för att klargöra sitt eget ansvar för finanskraschen. Motionärerna efterlyser ett tydligt regelverk som tjänar transparens och demokrati. De anser dessutom att det är underligt att i princip hela den politiska administrationen lyder under etiska regler - utom statschefen.
Bakom motionen står Gröna vänsterns Álfheiður Ingadóttir, Árni Þór Sigurðsson och Þráinn Bertelsson, Socialdemokraternas Valgerður Bjarnadóttir, Sigríður Ingibjörg Ingadóttir och Sigmundur Ernir Rúnarsson samt politiske vilden Atli Gíslason.
Här kan du läsa mer om Ólafur Ragnar Grímsson.
