I den parlamentariska kriskommissionens utredning framkommer att storbankernas senaste årsredovisningar närmast kan liknas vid fiktion. De överskattade värdet på utlåningen genom att inte ta hänsyn till korsägande och de magra säkerheter som stod bakom lånen. Vid en krasch var det uppenbart att bankerna skulle drabbas av en dominoeffekt - när en part föll var det stor risk att andra skulle följa, eftersom affärsnätverket var som ett spindelnät.
Den vilseledande redovisningen gjorde att bankerna kunde fortsätta sin verksamhet trots att det egna kapitalet var för litet. Landsbankis kan ha sjunkit under miniminivån redan under slutet av 2007 - ett helt år innan kraschen, och ett halvår innan banken tog det ödesdigra beslutet att öppna Icesave-konton även i Nederländerna.
Upplösningskommittén anser att Price Waterhouse Coopers genom att godkänna de missvisande räkenskaperna orsakat Landsbanki kostnader motsvarande mångmiljardbelopp. I stämningsansökan, som RÚV tagit del av, framgår att upplösningskommittén anser att årsredovisningen för 2007 och kvartalsrapporterna för 2008 aldrig borde ha godkänts. Genom PWC:s försumlighet framstod Landsbanki som mer pålitlig än vad banken i själva verket var - detta förlängde bankens livstid och förvärrade konsekvenserna. Om PWC hade följt god redovisningssed hade finanskrisen heller inte drabbat Island på samma sätt.
Hade PWC i stället - enligt upplösningskommittén - gjort sitt jobb hade företaget inte låtit den stora utlåningen till nyckelpersoner och företag som FL Group, Icelandic Group och Eimskip passera utan anmärkning. PWC borde också ha reagerat på den finmaskiga väv som säkerheterna för lånen utgjorde. Sannolikheten var, enligt stämningsansökan, stor för ytterligare dramatisk värdeminskning om en av kunderna gick i konkurs.
Landsbankis stämningsansökan mot PWC tingfästs i Héraðsdómur Reykjavík den 21 juni.
Även Glitnirs upplösningskommitté stämmer Price Waterhouse Coopers, både på Island och i Storbritannien. Stämningsansökan tingfästs i Reykjavík den 12 april, rapporterar RÚV.
Glitnir anser att PWC misskött sitt uppdrag på samma sätt som inom Landsbanki. 2007 års redovisning samt senare räkenskaper var enligt stämningsansökan grovt missvisande. Bristerna gjorde att risker underskattades och tillgångar övervärderades. PWC upptäckte heller aldrig att utlåningen till närstående översteg tillåtna gränser.
Konsekvenserna av PWC:s agerande var enligt stämningsansökan att marknaden fick felaktig information om Glitnirs situation. Det gjorde banken mer långlivad än vad den i själva verket borde ha varit, vilket ökade kostnaderna för dess kollaps.
Om domstol fastslår att PWC har brustit i ansvar och inte följt revisionskraven kommer både Glitnir och Landsbanki att gå vidare med skadeståndskrav. Dessa kommer sannolikt att uppgå till flera hundra miljoner isländska kronor, uppger RÚV.
Detta är andra gången som Glitnir stämmer PWC. Redovisningsföretaget drogs år 2010 tillsammans med flera toppchefer inom banken inför rätta i New York. Då avvisade domstolen stämningsansökan med motiveringen att den hade för liten koppling till USA.
PWC har också fått hård kritik i en norsk granskning av företagets arbete. I rapporten framkommer att bristerna och falsarierna torde ha varit så uppenbara att revisorerna inte kunnat undgå dem. Glitnirs egna kapital uppges inte ha varit mer än 4,5 procent i slutet av 2007. Den nedre gränsen är 8 procent, och hade, argumenterar granskarna, PWC fullgjort sina skyldigheter skulle banken ha fallit redan då.
Åklagare har också utfört husrannsakningar mot Price Waterhouse Coopers med koppling till Glitnir. Det är dock inte känt om det riktas några brottsmisstankar mot revisionsföretaget.
Price Waterhouse Coopers tillbakavisar i ett uttalande att företaget skulle ha brutit mot regelverket. PWC kommer också att bestrida Glitnirs och Landsbankis påståenden inför domstol.
Kaupþing har utrett hur revisionsföretaget KPMG hanterat bankens redovisningar. Banken har åtminstone inte ännu agerat rättsligt mot företaget.
Här kan du läsa mer om kritiken mot PWC.
