onsdag 14 mars 2012

Uppmaningen från Davíð Oddsson: Håll kursen

Davíð Oddssons uppmaning till regeringen var att fortsätta på den inslagna vägen. Några andra råd gav aldrig centralbankschefen till Geir H. Haarde i februari 2008. Det sade den tidigare statsministern när vittnesförhören i rättegången mot honom avslutades i Reykjavík i går.

Under rättegången har mycket cirkulerat kring vad som egentligen sades den 7 februari 2008 när Davíð Oddsson, chef för Seðlabanki Íslands, för första gången varnade statsråd för att allt bistrare utsikter för finansmarknaderna kunde få allvarliga konsekvenser för de isländska storbankerna.

Mötet var den första konkreta indikationen på tilltagande oro. I åtalet mot Geir H. Haarde har det därför något av en nyckelroll - för att kunna bevisa att han agerade försumligt måste Sigríður J. Friðjónsdóttir få uppbackning från vittnen som anser att Geir H. Haarde duckade för problemen.

Geir H. Haarde fick i går svara på kompletterande frågor från åklagaren. Han sade då att några konkreta förslag på hur regeringen skulle kunna möta farhågorna aldrig framfördes. På en direkt fråga svarade Davíð Oddsson att det viktigaste var att följa den kurs som regeringen slagit in på - där skulle bankernas uppmanas till återhållsamhet och att sälja av tillgångar.

Dagens första vittne var Tryggvi Pálsson från Seðlabanki Íslands. Han menade att grunden för krisen lades redan år 2003 och 2004 när de isländska bankerna började göra sig hörda på de internationella marknaderna, bland annat genom övertaganden av andra banker. Här fanns enligt Tryggvi Pálsson ett systemfel - de verkade på den europeiska marknaden utan att vara en del av samma trygghetssystem. De var också beroende av utländsk finansiering, vilket var ytterligare en avgörande riskfaktor. En annan var att de i mångt och mycket agerade som investmentbanker och tog större risker än de flesta av konkurrenterna.

När väl de isländska bankerna kollapsade motsvarade det för landets del enligt Tryggvi Pálsson Northern Rock-kraschen gånger 140. Han sade vidare att de isländska bankchefer som fyra år senare alltjämt hävdade att staten bidrog till kraschen och att de hade kunnat överleva krisen om inte nödlagstiftningen införts tycktes leva i förnekelse inför bankernas verkliga situation.

Risken för en dominoeffekt ska ha diskuterats i samband med den mindre kris som drog över Europa 2006. Den lyckades alla tre affärsbanker avvärja trots att tillgången till kapital försämrades. Men det var då som Tryggvi Pálsson sade sig ha börjat ana att en banks kollaps skulle kunna utlösa enorma problem för de kvarvarande. Det största hoppet satte Seðlabanki Íslands till Kaupþing, som ansågs vara bättre finansierad och utrustad med en bättre ledning än Glitnir och Landsbanki.

Tillsammans med finansinspektionen ska centralbanken ha försökt pressa bankerna att banta balansräkningarna. När Glitnir på hösten 2008 ombads ta fram en krisplan var det enda egentliga förslaget att sälja verksamheten i Norge.

Vid en krasch hade Tryggvi Pálsson inga som helst förhoppningar om att garantifonden skulle räcka - pengarna i fonden hade inte ens kunnat möta kraven om sparbanken Sparisjóður Mýrasýslu skulle falla, än mindre de tre storbankerna närmast samtidigt.

I går vittnade även förre finansministern Árni M. Mathiesen. Han sade att det stod klart i januari 2008 att bankerna kunde få problem. Deras osedvanligt stora beroende av finansiering från de internationella marknaderna gjorde dem sårbara.

Árni M. Mathiesen menade att Geir H. Haarde var den mest öppna regeringschef han arbetat med. Statsministern försökte på inga sätt undanhålla information från andra statsråd. Utbytet av information mellan statsråden var omfattande och regelbundet.

Om regeringen hade haft mer tid på sig hade den försökt flytta Landsbankis verksamhet i Storbritannien till ett dotterbolag och även försökt förmå bankerna att flytta sina huvudkontor utomlands. Men tiden räckte inte till. Samtidigt blev relationerna med den brittiska regeringen och finansinspektionen allt mer ansträngda samtidigt som kraven för en Icesave-flytt blev allt tuffare. Árni M. Mathiesen sade sig dessutom tvivla på den brittiska regeringens ärlighet och hederlighet.

Nuvarande statsrådet Steingrímur J. Sigfússon, som då var alltingsledamot, sade sig ha känt djup oro när han under sensommaren 2008 fick veta att Icesave i Nederländerna och Storbritannien inte drevs genom dotterbolag utan från det isländska moderbolaget. Han ska då ha börjat frukta att ansvaret för insättningsgarantin vid en krasch skulle kunna landa på Island.

Steingrímur J. Sigfússon hävdade också att han vid flera tillfällen gjort framstötar i alltinget om att diskutera bankernas situation. Intresset ska dock ha varit svalt.

Rättegången mot Geir H. Haarde fortsätter på torsdag med åklagarens slutplädering. På fredagen är det dags för försvarets slutplädering.

Här kan du läsa mer om rättsprocessen.