I slutet av maj gjorde Landsbanki en andra utbetalning från konkursboet till prioriterade fordringsägare. Den här gången var summan enligt ett pressmeddelande 162 miljarder isländska kronor. Den första utbetalningen på 432 miljarder gjordes i höstas. Totalt har nu banken ersatt 43 procent av de prioriterade fordringarna.
Samtidigt fortsätter konkursboets värde att öka - under första kvartalet i år med hela 117 miljarder. Huvudförklaringen är den lyckade försäljningen av Landsbankis innehav i Iceland Foods.
De prioriterade fordringarna uppgår till 1 323 miljarder. Om prognoserna för konkursboets tillgångar slår in överstiger de nu fordringarna med 122 miljarder - pengar som då kommer att gå till oprioriterade fordringar.
Trots återbetalningarna kommer det juridiska ansvaret för insättningsgarantin att prövas i Eftas domstol. Det preliminära datumet för rättegångsstarten är den 18 september.
Island har hela tiden hävdat att det inte finns något krav på att staten ska träda in och ansvara för en garantifond vars tillgångar inte täcker fordringarna. EU har inför rättegången övergivit den tolkningen av EES-regelverket och hävdar i stället - på samma sätt som Eftas övervakningsmyndighet ESA - att den isländska garantifonden inte var korrekt inrättad. Därför ska ansvaret ändå övergå till den isländska staten, uppger Vísir.
Island avfärdar även denna tolkning av regelverket som innebärande ett indirekt statligt ansvar. Eftersom det inte är statens skyldighet att backa upp garantifonden - även om den kan välja att göra detta - finns det heller inget som säger att det är staten som är ansvarig för att syftet med garantifonden uppfylls, nämligen att ersätta spararna med insättningsgarantin.
De avsättningar som skulle göras till fonden gjordes också. Men när tre storbanker kollapsade samtidigt räckte det kapital som fanns i garantifonden inte långt.
En kärnfråga i rättegången blir därför om Island tillämpat direktivet på rätt sätt. Om domstolen skulle besluta att så inte var fallet kan domen få intressanta konsekvenser för de krisande banker som finns inom unionen. Med en indirekt statlig insättningsgaranti skulle medlemsländerna ändå kunna få skjuta till pengar till fonden - och frågan är varifrån dessa medel skulle komma.
I den parlamentariska kriskommissionens utredning anses direktivet om insättningsgarantin vara korrekt genomfört. EU hävdar att så inte är fallet.
Men på andra punkter stöder sig EU:s argumentation på just krisrapporten. Nederländerna och Storbritannien anser att det framkommer att den isländska regeringen hade kunnat förhindra eller minska effekterna av en bankkrasch genom att ha agerat redan år 2006 när de första varningssignalerna dök upp - något Island avfärdar då rättegången inte gäller tillsyn av bankerna. Intressant är att landsdomstolen heller inte ansåg att det kunde bevisas att statsminister Geir H. Haarde hade kunnat lindra krisens konsekvenser.
Detta gör dock enligt unionen att det isländska argumentet om force majeure faller. Regeringen och myndigheterna gjorde sig enligt EU skyldiga till misstag och försumlighet, rapporterar Fréttablaðið. Island anser att krisen skulle ha varit så omfattande att insättningsgarantin sattes ur spel bland annat på grund av den brittiska terrorstämplingen av Landsbanki.
Den isländska hållningen har fått stöd av Efta-medlemmarna Norge och Liechtenstein. EU har ställt sig bakom Nederländerna och Storbritannien.
Om Island skulle gå segrande ur tvisten kommer garantifonden att återfå de 20 miljarder isländska kronor som fanns i den vid bankkraschen hösten 2008 samt ersättning för rättegångskostnaderna.
Vid en förlust i domstolen kan Island antingen försöka nå en uppgörelse med Nederländerna och Storbritannien utanför rätten. Den kommer då sannolikt främst att handla om räntor för att de gått in och ersatt spararna för insättningsgarantin. Om en sådan överenskommelse inte kan nås kan EU gå vidare och stämma staten inför isländsk domstol få ett beslut på hur kompensationen ska se ut.
Här kan du läsa mer om Icesave-tvisten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar