Under resan till Árneshreppur känns det att människan har gett upp. Det går en timme mellan de sista gårdarna i grannkommunen Kaldrananeshreppur försvinner och skelettet av den gamla sillfabriken i Djúpavík tornar upp sig i fjorden. Tanken hinner liksom svälja ensligheten, tänka att det inte ens finns några får. Så är det inte på andra sidan Drangajökull. Där kommer ensamheten krypande, gårdarna och kyrkorna flimrar förbi utanför fönstret, men här finns nästan ingenting.
Kanske är det hotellet i Djúpavík och den där extra timmen som har gjort den östra kuststräckan till ett populärt resmål. Snæfjallaströnd har däremot övergetts av både turister och boende. Den enda formella turistattraktionen är - symtomatiskt - en utställning om övergivna gårdar och brustna drömmar.
Den som svänger av väg 61 mellan Hólmavík och Ísafjörður in på väg 635 blir snart ensam. Regionen är en utpräglad utflygningsbygd men några bönder kämpar alltjämt vidare med sina får. Betet är bra men klimatet besvärligt. Närheten till Drangajökull, glaciären som snart tornar upp sig i fjärran, präglar både vädret och blickfånget.
Drangajökull är Västfjordarnas enda glaciär. 925 meter över havet är det också den enda jökeln på Island där inte högsta punkten är minst 1 000 meter över havet. Att den ändå överlever, och heller inte smälter lika snabbt som glaciärerna i söder, beror på Golfströmmens begränsade inverkan på temperaturen och närheten till Grönland.
Den grunda glaciärlagunen Kaldalón är en försmak av Drangajökull. Is, sediment och vatten skvalpar sakta mot havet. Jökelns fot är bara en timmes vandring bort. Att känna hur det för varje steg blir aningen kallare är en förunderlig upplevelse.
Efter glaciären upphör också den befolkade delen av Snæfjallaströnd när vägen slingrar sig vidare norrut. Att här för 100 år sedan bodde över 300 personer är svårbegripligt. Det går kanske att räkna till 300 strömänder i lilla Dalsá, i övrigt är det sparsamt med tecken på liv.
Kyrkan i Unaðsdalur, dit vägen är försedd med en pedagogisk återvändsgrändsskylt, byggdes 1897 och är någon gång om året platsen för en gudstjänst. Det är ungefär vad som händer här. Bortsett från de rikliga historierna om spöken som tagit de gamla gårdarna i besittning.
I Dalbær några hundra meter bort finns under sommaren kuststräckans enda fik och vandrarhem. Utställningen i Snjáfjallasetur är utöver det en ganska sorglig historielektion om svårigheterna att hålla hela Island levande. När fisket var bra greppade modiga händer årorna och styrde ut i fjorden mot öppet hav i hopp om de stora fångsterna. När de började utebli samtidigt som trålarna tog över började invånarna att lämna Snæfjallaströnd.
Trots att kusten är ett väglöst land efter Unaðsdalur och Tyrðilmýri fanns här invånare ända till 1962, medan de gårdar som hade vägförbindelse med övriga Island övergavs under 1990-talet. I dag används många av husen som sommarbostäder. Det är bara att pricka av urbaniseringen av Island på kartan: Lónseyri (övergivet på 1940-talet), Bæir (1995), Lyngholt (1986), Unaðsdalur (1994), Tyrðilmýri (1987), Hlídarhús (1932), Skarð (1938), Sandeyri (1952), Bjarnabær (1920-talet), Berjadalsá (1940), Snæfjöll (1948), Gulhúsá (1940-talet), Nes (1962), Sútarabúðir (1962), Sætún (1962), Kerlingastaðir (1962), Staðir (1954), Faxastaðir (1940-talet), Staðareyrar (1900-talet), Kollsá (1957), Höfðaströnd (1930-talet), Höfði (1956), Flæðareyri (1930-talet) och Dynjandi (1952).
När Grunnavíkurhreppur i norr 1964 gick samman med Snæfjallahreppur i söder fick den nya kommunen 56 invånare - bara sju personer var då bofasta på någon av de nordliga gårdarna. Och när den sammanslagna kommunen 30 år senare gick ihop med Ísafjarðarkaupstaður bidrog hela Snæfjallahreppur bara med tolv invånare. När Sléttuhreppur - belägen ännu längre norrut på Hornstrandir - anslöt 1995 blev tillskottet noll. Kommunen hade varit obebodd sedan 1953.
När Mýrará år 1965 blev platsen för Islands minsta vattenkraftverk var det kanske redan försent. Bara fyra gårdar var alltjämt befolkade - samt ön Æðey i bukten utanför, som fortfarande är bebodd året om.
Snæfjallaströnd är, med bara en timme från landsvägen till vägens ände, något av en snabbkurs i isländsk enslighet och avfolkning. I det ingår storslagen natur, en glaciär på nära håll, några vackra kyrkor, ett band av ödegårdar, några gäng får och mängder av fåglar.
