Landsbanki väntas efter en utbetalning före månadsskiftet ha ersatt de prioriterade fordringarna på konkursboet med totalt 667 miljarder isländska kronor, vilket utgör drygt hälften av dessa fordringar. I dagsläget ser det ut som att även oprioriterade fordringsägare kan räkna med en återhämtning på några få procent från banken. Huvudförklaringen till värdeökningen på tillgångarna i konkursboet är den lyckade försäljningen av den brittiska livsmedelskedjan Iceland Foods.
Utbetalningarna kommer att fortsätta under de närmaste åren. Samtidigt närmar sig den rättegång i Eftas domstol som ska avgöra det juridiska ansvaret för insättningsgarantin. Den 18 september är ett preliminärt startdatum för den muntliga delen av rättsprocessen.
I en ny inlaga till domstolen dömer Island ut EU-kommissionens argumentation i tvisten. EU hävdar att Island inte tillämpat direktivet om insättningsgaranti på rätt sätt eftersom det i garantifonden inte fanns tillräckligt för att ersätta Icesave-sparare i Nederländerna och Storbritannien. Därför skulle staten ha skjutit till pengar.
Island hävdar att EU:s resonemang är absurt och självmotsägande. Det finns inget i EES-avtalet som säger att staten ska träda in om garantifonden kollapsar. Den kan visserligen välja att göra det, men någon sådan skyldighet finns inte. EU:s hållning medför enligt Island befängda konsekvenser. I praktiken innebär det nämligen att kommissionen argumenterar för en indirekt statlig insättningsgaranti som de själva inte tar avstånd ifrån.
Att det finns luckor i EES-avtalet kan inte läggas Island till last. EU har inte förutsett en liknande kollaps där även garantifonden går omkull och har därför inte tagit fram något sådant regelverk. Även om syftet med insättningsgarantin är att skydda spararna är det just detta som EU enligt Island har misslyckats med.
Den isländska garantifonden var korrekt utformad och avsättningarna till den följde regelverket. Islands ansvar var dock enligt inlagan enbart att utöva tillsyn - inte att ansvara för fondens medel. Detta hävdar Island är ännu en logisk omöjlighet eftersom unionen inte har haft några invändningar mot Islands tillsyn av garantifonden.
Vidare anklagar Island både EU-kommissionen och Eftas tillsynsmyndighet ESA för att inte sakligt bemöta de argument som förs fram i tvisten. I stället upprepas den argumentation för ett statligt isländskt ansvar som Island redan underkänt.
Om den isländska staten hade gått in med pengar genom lån till de tre banker som skapades ur de tre kollapsade bankernas ruiner skulle summan ha motsvarat en tredjedel av deras totala tillgångar. Om de nya bankerna hade tvingats skjuta till pengar till garantifonden efter kraschen hade konsekvensen varit ett negativt eget kapital på 419 miljarder isländska kronor. De hade med andra ord åter tvingats vända sig till staten som hade tvingats ingripa med nya nödlagar, vilket hade inneburit ytterligare en belastning för både statsfinanserna och näringslivet.
Både EU och ESA har dock genomgått en viss attitydförändring just när det gäller det statliga ansvaret. Inledningsvis hävdade framför allt ESA att det förelåg en direkt sådan skyldighet. Senare har EU och ESA betonat att Island inte tillämpat EES-avtalet på rätt sätt. Island har i sin tolkning fått stöd av de två övriga Efta-länderna Norge och Liechtenstein.
Här kan du läsa mer om Landsbanki och Icesave.
