måndag 18 juni 2012

Läsarmejl: Är det farligt att fotografera ett vulkanutbrott?



Är det farligt att fotografera ett vulkanutbrott? undrar en läsare. Frågan kan besvaras på många sätt. Den som är förnuftig och inte tar några oöverlagda risker behöver knappast oroa sig. Den som är våghalsig och vill ta sig så nära vulkanen som möjligt får räkna med att klara sig själv om olyckan skulle vara framme.

De större utbrott som drabbat Island under de senaste åren, Grímsvötn och Eyjafjallajökull, har kännetecknats av omfattande nedfall av aska. Vulkanaska är inget kroppen jublar över - den svider i ögonen, sätter sig i näsan, knastrar mellan tänderna och bråkar med slemhinnorna. Att använda skyddsglasögon och munskydd är ett måste för den som tänker sig vara ute någon längre stund. Den som har linser bör om möjligt i stället använda glasögon.

Men det finns också olika sorters vulkanaska. Grímsvötn producerade mer aska under första dygnet än under hela Eyjafjallajökullutbrottet, men partiklarna var något större och inte lika vassa, vilket gjorde att de inte var lika besvärande för ögonen. De stack helt enkelt inte lika mycket.

På frågan om hur kameror reagerar på vulkanaska är att det går förvånansvärt bra, åtminstone med välbyggda systemkameror. Att byta objektiv utomhus är naturligtvis inte att tänka på, och även om det inte finns något hundraprocentigt skydd mot askan är det viktigt att stoppa undan kameran när den inte används. Ett lätt knastrande kommer dock att följa med objektiven som ett evigt minne från vulkanutbrottet.

Ett sätt att skydda systemkameran är att vira in den i en tunn plastpåse. Det håller en del av askan borta. Om det är fuktigt eller regnar kan dock plastpåsen göra att den aska som når kameran sätter sig än mer besvärligt. Plastpåsen funkar bäst som skydd vid torrt väder. Ett vanligt UV-filter gör att risken för att askan repar linsen elimineras.

Det är värre med kompaktkameror som inte är lika stryktåliga. Ett råd är att undvika att zooma utomhus. Annars kan askan lätt göra att optiken börjar strula. I övrigt bör det inte vara några problem.

Använd gärna frystejp vid alla öppningar i kameran, som utrymmen för minneskort, batterier och så vidare. Tejp ger ett bra skydd och gör att det blir svårare för askan att leta sig in i kamerans känsliga delar.

Eruptioner kan också vara av olika karaktär. Eyjafjallajökullutbrottets första del vid Fimmvörðuháls innebar nästan enbart lava och det inträffade inte under en glaciär vilket minimerade risken för översvämningar. Sådana eruptioner kallas skämtsamt för túristagos eller ferðamannagos ('turistutbrott'). Avsaknaden av aska gör att det går att komma ganska nära kratern eftersom det "bara" är lavan som kan ställa till problem.

Utbrott som inträffar under jöklar är i allmänhet farligare på grund av översvämningsrisken. Under utbrottet smälter istäcket och när glaciärens tak rämnar strömmar enorma vattenmassor nedför fjället. Översvämningarna bildar något som närmast kan liknas vid en vägg av vatten som i extremfall kan vara upp till 200 meter hög. Floden drar med sig allt i sin väg och isberg stora som trevåningshus är inte ovanliga.

En risk näst intill omöjlig att upptäcka är giftiga vulkangaser. I hårda vindar i öppen terräng är faran så gott som obefintlig. Gasen kan samlas på platser där genomströmningen av luft är begränsad, som grottor, dalgångar och trånga pass.

Vulkaner är till sin natur oförutsägbara. Det går inte att med säkerhet förutsäga ett utbrotts förlopp. Det mesta handlar om mer eller mindre kvalificerade gissningar som snabbt kan sättas ur spel om utbrottet ändrar karaktär.

Det viktigaste för den som faktiskt tänker smyga sig nära en erupterande vulkan är således inte si eller sådan utrustning, utan respekt och förnuft. Den rimliga kalkylen är att utgå från värsta tänkbara scenario, lägga till generösa säkerhetsmarginaler och anpassa planerna efter detta. Det är också oerhört viktigt att hålla sig ständigt uppdaterad. Det område som är säkert vid avfärd kan vara livsfarligt en kvart senare.

Vid ett vulkanutbrott brukar räddningstjänsten spärra av områden som finns i farozonen. Ofta handlar det i praktiken om en indelning i två klasser.

I den första, ett slags yttre avspärrning, släpps personer bosatta i området samt journalister med tillstånd från myndigheterna in. Här är inte faran överhängande, men den som ger sig in i den förbjudna zonen kan inte räkna med hjälp om något skulle gå snett. Det är också ett område där säkerhetsläget snabbt kan förändras - och det är därför av yttersta vikt att hela tiden följa utvecklingen. Det görs bäst genom att lyssna på RÚV, som vid vulkanutbrott löpande uppdaterar läget. Den som inte talar isländska eller har någon med sig i sällskapet som talar språket bör ytterligare överväga beslutet att ge sig in i området.

I den andra, inre avspärrningen får ingen röra sig utan tillstånd eller sällskap av myndigheter eller räddningstjänst. Hit sker inga resor om de inte är absolut nödvändiga eftersom de är förenade med stor fara. Den som smyger sig in gör det helt på egen risk. Och räddningsarbetarna har förstås bättre saker för sig än att undsätta dumdristiga turister.

Vid Grímsvötns utbrott förra våren var exempelvis vägen avspärrad från Vík í Mýrdal och österut. Där fanns alltså den yttre avspärrningen där boende, räddningstjänst och journalister släpptes in. För varje mil blev det sedan allt svartare och rökigare, och framme i Kirkjubæjarklaustur var sikten som bäst 50 meter och som sämst 50 centimeter. Askan är då så tät att det knappt går att se handen framför sig, och det är ett mörker som ficklampor eller strålkastare inte tränger igenom.

Den handfull räddningsarbetare som passerat den andra avspärrningen vid Kirkjubæjarklaustur och fortsatt ytterligare någon mil österut vittnade om än värre förhållanden. Hur det skulle se ut är svårt att föreställa sig på en plats där fåglarna redan tystnat och flytt, fåren irrar omkring i förtvivlan, mörkret ligger kompakt och askan bildat ett täcke som gör att alla ljud faller dova till marken.

Det finns således inget allmänt svar på frågan om det är farligt att ge sig av för att kunna fotografera ett vulkanutbrott. Det kan både vara idiotiskt och helt ofarligt beroende på tillvägagångssätt och utbrottets natur. Fimmvörðuháls var exempelvis ungefär så pålitligt och riskfritt som ett vulkanutbrott kan bli, medan Grímsvötn medförde betydligt större risker. Här är i alla fall några saker att tänka på:
1. Se till att vara ständigt uppdaterad. Lyssna på radion och följ utvecklingen. Om ingen i sällskapet förstår isländska - låt bli.

2. Respektera anvisningar från räddningstjänst och myndigheter. För den egna säkerhetens skull och för deras säkerhets skull.

3. Planera efter värsta tänkbara scenario. Gå aldrig närmare vulkanen än att det finns gott om tid att utrymma om utbrottet plötsligt byter karaktär. Översvämningar och nya kratrar kan uppstå blixtsnabbt.

4. Skyddsglasögon och andningsskydd är måsten. De delas ut av polis, räddningstjänst och andra myndigheter i drabbade områden. Astmatiker och personer med andra andningssvårigheter bör inte ge sig in i områden med omfattande nedfall av vulkanaska.

5. Packa mer än vad som behövs. Mat, kläder och en karta. Räkna inte med att mobiltelefonen fungerar. Och räkna inte med att kunna få hjälp.

6. Hyrbil? Vad säger uthyraren om bilen kommer tillbaka blästrad av aska? Vulkanutbrott kan bli ett dyrt nöje.
Här kan du läsa mer om hur det var att uppleva Eyjafjallajökullutbrottet och här mer om att uppleva Grímsvötnutbrottet. Videoklippet ovan är filmat någon mil utanför Kirkjubæjarklaustur den 22 maj förra året och hyrbilen (med det fantastiska registreringsnumret GOS 'utbrott') fotograferad efter en kort paus i Vík í Mýrdal tidigare samma dag.