När förtidsröstningen avslutades i går kväll hade 35 164 av 235 284 röstberättigade islänningar gjort sitt val. Opinionsundersökningarna pekar mot en stabil seger för Ólafur Ragnar Grímsson. I de två sista mätningarna var avståndet till Þóra Arnórsdóttir 16 respektive 27 procentenheter. Den förra siffran är mer sannolik - Självständighetspartiets väljare röstar i stor utsträckning på den sittande presidenten och Självständighetspartiet får av tradition bättre opinionssiffror än det faktiska valresultatet - men även med en stor del osäkra förefaller det osannolikt att hon ska kunna utmana på allvar.
En som stannar hemma från vallokalen är Ástþór Magnússon, som diskades när det visade sig att ett stort antal underskrifter från en valkrets visade sig vara förfalskade. Han hävdar att presidentvalet är ogiltigt och försöker också få det ogiltigförklarat. Ástþór Magnússon, som kunde ha varit den sjunde presidentkandidaten, anser att hans sympatisörer har svikits och riktar hård kritik mot polisen som inte ännu förhört den som tros ha förfalskat namnteckningarna.
De fyra övriga kandidaterna säger sig dessutom samtliga ha uppmanats att dra sig tillbaka av sympatisörer eller företrädare för Ólafur Ragnar Grímsson och Þóra Arnórsdóttir. Ingen hävdar att detta på något sätt skulle vara sanktionerat av de två huvudkandidaterna, och ingen av dem tänker stanna hemma eller kasta in handduken. Men övertalningsförsöken antyder att läget alltjämt är spänt.
Gårdagens avslutande tv-debatt var främst en strid mellan Ólafur Ragnar Grímsson och Þóra Arnórsdóttir. Ólafur Ragnar Grímsson hävdade att hennes kampanj, där ledstjärnan är förening, missade målet eftersom det som förenar islänningarna är faktorer som språk och kultur och inte slagord. Þóra Arnórsdóttir efterlyste i sin tur måttfullhet och en president som främst ägnar sig åt Island, och inte befinner sig utomlands en tredjedel av året. Hon menade även att presidentens sätt att tala om sig själv i tredje person var typiskt för Ólafur Ragnar Grímssons sätt att undvika att ta ansvar för misstag.
Debatten lär knappast ha någon större inverkan på valresultatet. Redan när Ólafur Ragnar Grímsson meddelade att han ställde upp för omval var huvudfrågan vem som skulle utmana honom. En jakt på kandidater började i medierna. Kanske bidrog denna dramaturgi till att göra valet till en kamp mellan två personer - trots att ytterligare fyra namn finns på valsedlarna. Herdís Þorgeirsdóttir är den kandidat som riktat tuffast kritik mot medierna för att ha fört fram sina egna kandidater i egna opinionsmätningar.
Den som lyssnar på de sex kandidaterna kan lätt få uppfattningen att de talar om helt olika ämbeten. Åsikterna om vad som är presidentens uppgift och mandat går isär. Andrea Jóhanna Ólafsdóttir går så långt som att hon - om hon skulle bli vald - vill lägga fram lagförslag i alltinget. Þóra Arnórsdóttir står däremot för en mer traditionell tolkning av grundlagen där hon vill låta parlamentet på egen hand bestämma utrikespolitiken.
Att en sådan debatt förs kan förklaras av det misstroende som alltingets folkvalda åtnjuter. Bara var tionde islänning har i dag förtroende för parlamentet, och det är dessutom siffror som stadigt är på väg nedåt trots att avståndet till finanskraschen ökar i tiden. I ett sådant klimat hyser många förhoppningar om att presidenten ska kunna leda nationen rätt.
Den rödgröna regeringen är historiskt impopulär. Jóhanna Sigurðardóttir valdes till statsminister med bred majoritet och en framgångsvind i ryggen. Men koalitionen har enorma samarbetssvårigheter och har inte längre - trots en övervikt på pappret med ett mandat - möjlighet att driva sin egen politik utan stödröster från oppositionen. Den borgerliga oppositionen har dessutom tagit alla chanser för att förhala beslut och därmed indirekt omyndigförklara regeringen. Och Jóhanna Sigurðardóttir har inte längre makt att ändå följa sin linje.
Den skattehöjning för fiskeindustrin som nyligen klubbades var en urvattnad kompromiss - som för övrigt undertecknats som lag av Ólafur Ragnar Grímsson - men målet att reformera fiskekvotsystemet tycks alltmer avlägset. Det understryker inte regeringens handlingskraft. I synnerhet inte när det denna gång faktiskt är en reform som en majoritet av islänningarna enligt opinionsundersökningar står bakom.
Skyttegravskriget mellan regering och opposition började på allvar med Icesave. Paradoxalt nog kan det sägas vara Nederländerna och Storbritannien som gjorde det möjligt för Ólafur Ragnar Grímsson att kandidera en femte gång. Han godkände den allra första Icesave-lagen där motparterna inte accepterade de ändringar i avtalet som Island ensidigt infört. Utan detta beslut från Nederländerna och Storbritannien hade det statliga ansvaret varit ett faktum, och Ólafur Ragnar Grímssons möjligheter att återupprätta det förtroende han förlorade i samband med finanskraschen varit små.
Ólafur Ragnar Grímssons valrörelse har präglats av konfrontation och en kamp om historieskrivningen. I sitt nyårstal sade han att han inte avsåg att kandidera på nytt. När han ändrade sig - efter en namninsamling som trots förlängning inte nådde målet på 40 000 underskrifter - var det viktigt att han aldrig sagt att han skulle sluta. Frågan är förstås varför han i så fall hävdade att han inte skulle kandidera på nytt och varför det var nödvändigt att övertala honom.
När Ólafur Ragnar Grímsson aviserade sin femte kandidatur sade han att det var sannolikt att han skulle lämna ämbetet efter två år. Han räknade nämligen med att de osäkerhetsfaktorer som fick honom att ställa upp då skulle vara avklarade, som frågorna om ny grundlag, EU-medlemskap och Icesave. När RÚV senare tog upp detta - i ett inslag signerat Þóra Arnórsdóttirs man Svavar Halldórsson (hon hade då inte bestämt sig för att kandidera) - hävdade han att det var lögnaktig propaganda.
Ólafur Ragnar Grímsson passade på att inleda valrörelsen samtidigt som Þóra Arnórsdóttir gick på föräldraledighet. Han hade tidigare sagt att han skulle invänta tidsfristen för kandidater att anmäla sig, men motiverade ändringen med att det ändå var känt vilka som skulle ställa upp och sade att det inte hade något samband med dåliga opinionssiffror. Och han gick till attack mot i synnerhet RÚV och DV som han menade bedrev kampanj mot honom. DV menade att det faktum att Ólafur Ragnar Grímsson i flera månaders tid tackade nej till alla intervjuförfrågningar gjorde det omöjligt att låta honom bemöta påståenden som dök upp under valrörelsen och bad om exempel på tendentiös rapportering. Ólafur Ragnar Grímsson menade att den som inte såg slagsidan var blind - men några exempel blev det inte.
I inledningen av valrörelsen beskylldes Ólafur Ragnar Grímsson även för sexism. Han talade om att presidentämbetet inte var någon skönhetstävling och att det inte var något för prydnadsdockor. Kommentarerna var riktade mot Þóra Arnórsdóttir, men han förnekade bestämt att han såg ned på kvinnliga konkurrenter.
Ólafur Ragnar Grímsson har i valrörelsen också valt att ge hustrun Dorrit Moussaieff en central roll. När kampanjsajten lanserades skaffade sig bägge också Facebook-konton. Det gick snabbt att konstatera att fler islänningar ville bli vän med den populära presidenthustrun än med statschefen själv.
Han har också i allt högre grad börjat försvara fiskenäringen som den ser ut i dag. Det behöver inte betyda att Ólafur Ragnar Grímsson skulle motsätta sig en omfördelning av kvotsystemet, men han har skickligt anspelat på detta. På sitt första valmöte i Grindavík skämtade han om att 101 Reykjavík - postnumret för innerstaden - inte kunde anförtros att besluta om den framtida fiskepolitiken. Mätningar visar också att det är just i detta distrikt i huvudstaden som presidentens stöd är lägst.
Men det säger också en hel del om Ólafur Ragnar Grímssons fingertoppskänsla. Han är en synnerligen erfaren politiker och en stor taktiker. Det finns egentligen ingen anledning att tro att han skulle ha övergivit de vänsterideal han hyllade som alltingsledamot. Men efter striderna med regeringen har han gjort den korrekta analysen att de väljarna därför är ytterst svårflörtade. I stället har han betonat de åsikter som uppskattas av den stora majoriteten borgerliga väljare: motstånd mot Icesave, motstånd mot EU, motstånd mot euron och - möjligen - motstånd mot alltför stora förändringar av fiskekvotsystemet.
Trots många tveksamma uttalanden under valrörelsen har Ólafur Ragnar Grímssons taktik fungerat. Trots hårda ord och ständiga konfrontationer har stödet ökat i samma takt som sympatierna för Þóra Arnórsdóttir dalat.
Att presidenten inte heller kan förena landet är också en korrekt analys. Så stort inflytande har inte ens Ólafur Ragnar Grímsson. Sprickorna är på många håll oerhört djupa. Hos många motståndare ses han som Islands svar på Vladimir Putin, maktfullkomlig och självgod. För andra är han en räddare och den enda pålitliga personen i en maktposition i en tid när EU pressar Island om Icesave, makrillfiske och inträdesvillkor.
Ólafur Ragnar Grímsson har en annan förklaring till splittringen. Regeringen har tagit sig an för många stora frågor på kort tid och därmed inte kunnat nå enighet och samförstånd i samhället och i alltinget för förslagen. Detta talar också till många borgerliga väljare. Där ses Þóra Arnórsdóttir ofta som en kandidat i det hemliga skapad och uppbackad av Jóhanna Sigurðardóttir med syftet att öppna vägen för socialdemokratisk politik. För motståndarna innebär det EU och euro, och det är inte några företeelser som bidrar till att minska splittringen.
De första vallokalerna öppnar klockan 9 lokal tid och de sista stänger klockan 22, då rösträkningen börjar. Inom en timme - alltså före klockan 1 svensk tid i natt - brukar det finnas en säker prognos. Du kan följa utvecklingen här på Islandsbloggen.
Här kan du läsa mer om presidentvalet.
Andra medier om presidentvalet på Island:
Island redo att förändras i grunden: Svenska Dagbladet
Grimsson för femte gången: Västerviks-Tidningen
Island en republik i tiden: Nerikes Allehanda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar